Vägen ,The Road, är en bok av Cormac McCarthy.

Det är en bok som det inte skulle ha fallit mig in att läsa om jag inte FÅTT den.
(Nämligen av vår veteranvän Solvey som är svärmor till översättaren Thomas Preis)

Den handlar om en man och hans son som flera år efter en förhärjande katastrof, som ödelagt allt biologiskt liv , tröstlöst vandrar i ett grått kallt landskap, helt öde och förbränt.

MEN
Egendomligt nog är boken både spännande och lättläst.

Det händer i stort sett ingenting: De har ingen mat, de letar efter mat – de hittar ingen, de svälter – plötsligt hittar de litet mat – de blir sjuka – osv,osv!
Hela tiden vandrar de – mot söder – mot havet men väl framme där är det lika dystert och livlöst som överallt i inlandet.
Man får inte reda på deras namn – det är Mannen och Pojken. Mannen är monomant intresserad av pojkens överlevnad. Dennes försök till funderande om Vadan och Varthän
viftas bort.

Allt är beskrivet på en bländande skön korthuggen prosa.
När jag fick boken slog jag upp första sidan:

När han vaknade i skogen i mörkret och nattkylan brukade han sträcka ut handen och röra vid barnet som sov bredvid honom. Obeskrivligt mörka nätter och dagarna ständigt gråare än allt som föregått dem. Som en kall grönstarr hade börjat skymma världen. Hans hand höjdes och sänktes sakta för varje dyrbart andetag. Han sköt undan plastpresenningen, hävde sig upp bland de illaluktande rockarna oh filtarna och tittade mot öster efter någon antydan till ljus men det syntes ingen…

Sedan sträckläste jag de 240 sidorna på mindre än 36 timmar.

Jag förstår mycket väl att McCarthy fick Pulitzerpriset 2007 för denna bok!