Nu har Amaryllisen nästan slutat växa på längden.
På dag 21 är den 57 cm d.v.s. vuxit endast 2 cm sista veckan.
MEN
Nu börjar det hända andra saker:
Blommorna börjar veckla ut sig
OCH
Minsann om det inte kommer en stängel till!
Vi har brist på ramar till alla de intressanta foton som vi finner under uppröjningen av våra sterbhus.
Därför bestämde vi oss för att slopa ovan visade alster i en sådan.
Döm om vår förvåning när det uppdagades att under denna oskyldiga (?) åsna befann sig:
Tecknaren kanske inte hade en så okomplicerad relation till sin fader after all?
Förra Örnrundan var ju utbytet klent.
En tapper skara samlades vid Rögle dammar.
Allteftersom dagen led bättrades så småningom vädret. Gåssträcken gav ju åtminstone underhållning.
Och minsann om inte vi, de tre sista bilarna i karavanen, fick skåda en kungsörn sväva över Svedberga kulle.
När jag väl fick upp kameran hade den försvunnit bort mot Svedbera gård. Mannen som bodde i huset vi stannat vid, (en typisk husman!) visste berätta :” Jo, de har ett örnpar, som vistas vid kullen nu under vintern.”
Innan dagen var slut hade vi vid Norra Heljaröd:
1. återstiftat bekantskapen med gråhakedoppingen
2. skådat en havsörn och slutligen sett en
3. pilgrimsfalk!
Utdrag ur observationer på Kullabygdens ornitologiska förenings hemsida:
2/12. I Utvälinge plockade 16 större korsnäbbar kottar från en låg tall, och flög upp i en björk där fröna pillades ut. 20 sidensvansar rastade i ett annat träd. En ad havsörn flög förbi ut till Själrönnen.
I Farhult rastade 9 tofsvipor, 3 gravänder, 59 storspovar, 31 bläsänder och 1 ad pilgrimsfalk. En vattenrall hördes i vassen.
Senare på dagen var det stor dramatik vid Sandön. En stor mörk fågel låg på vattenytan långt ut. Tuben åkte upp i expressfart, och denna avslöjade att det var en ung havsörn som försökte dränka en grågås! Örnen försökte lyfta med gåsen, men det gick inte. Efter att ha flugit en runda attackerade örnen på nytt. Inte heller nu blev gåsen dränkt, och efter att ha lyft den en liten bit i halsen gav örnen upp och flög bort till Själrönnen. Grågåsen verkade tämligen oskadd, men hur det hela slutade är okänt.
Strax innan skymningen hittades 4 mindre sångsvanar i den stora sångsvanflocken mellan Rögle säteri och Östraby.
Rolf Helmersson
Ängelholm, – Sunday, December 02, 2007 at 17:46:01
Så dagen blev allt ganska lyckad ändå!
Här kommer Maj och Nils Karlsson . De är trogna deltagare i Åldringsvården.
Det var ju de som arrangerade senaste mötet.
Nils är född den 12 oktober 1922 i Älekulla, Elfsborgs län, även om han bara var 2 år när han blev hallänning. Han gick i folkskola Grimeton – som låg 7 km från hemmet – vilket ju innebar 14 km:s daglig promenad. När 6 år skolgång var avklarad tog han anställning på Monark i Varberg. Det innebar i sin tur 4 mil på cykel varje arbetsdag.
På den tiden behövde man ju inte träna – konditionen bara fanns där…
Nils ville förkovra sig och läste samtidig på Hermods.
Sedan flyttade jag till Stockholm där jag arbetade inom verkstadsindustrin.
Samtidigt fortsatte jag min utbildning med att läsa 3 år vid Solna tekniska aftonskola för att bli ingenjör.
Efter att 1938-1957 arbetat inom verkstadsindustrin sadlade han om, skaffade sig pedagogisk utbildning och slutade som Rektor.
Han började tidigt med orientering – närmare bestämt vid 25 års ålder (=1947) för FK Friskus.
Efter några framgångsrika år – särskilt minns han budkavlarna – där han deltagit i SM och Tiomila för både Sundyberg, Elfsborg och Ravinen – fick han gulsot 1956.
Jag drabbades särskilt svårt, fick ligga på sjukhus i över ett halvt. år. Därför höll jag upp med orientering i 10 år. Jag försökte med jämna mellanrum att börja igen, men efter varje försök blev jag sängliggande.
Gulsot drabbade orienteringen och det blev tävlingsstopp under vårsäsongen. Detta innebar att ”heltäckande klädsel” blev obligatoriskt i fortsättningen.
Hepatit B smittar däremot inte via maten, utan genom blodsmitta….
Tidigare kunde orienterare smitta varandra med hepatit B när de sprungit genom samma vassa, snåriga buskar. Därför skyddar man sig numera med långbyxor.
Maj började orientera betydligt senare , 1969, men så är hon ju en ”ung” veteran född 18/1 1935. Hon såg dagens ljus på Allmänna BB , familjen bodde då i Sundbyberg. Mamma var dalkulla och efter några skolår i Stockholm blev det Tällberg.
Utbildad i Östersund till vårdarinna för utvecklingsstörda .
När Nils och Maj gifte sig 1971 hade de båda barn i tidigare äktenskap – Nils två och Maj tre. De fick sedan en gemensam dotter och har nu tillsammans åtta barnbarn.
Maj minns särskilt sina fjällorienteringar:
Det jag emellertid minns bäst av alla tävlingar är Fjäll-OL. Det finns inget som går upp emot det.
Jag sprang tre år med en klubbkompis från Bräcke i Jämtland, där vi bodde då. Ett år kom vi förbi en tjej som gått ner sig i ett kärr. Vi fick hjälp att dra upp henne av den store (i alla bemärkelser) finske skidlöparen Juha Mieto.
Juha Mieto hack i häl på Thomas Wassberg
Fjärde året sprang jag mix med Nils. Då ville han springa före till en kontroll.
När jag kom dit fanns ingen Nils.
Jag ropade och ropade tills han äntligen kom.
Det finns inget som går upp emot fjällorientering.
Det trevligaste är dock alla orienteringsresor jag och Nils har gjort tillsammans.
Här är länderna vi tävlat i:
Ungern, Skottland, Tjeckoslovakien, Ryssland, Island, Finland, Litauen. Norge, Polen, Danmark, Tyskland, Italien, Nederländerna, Österrike, Belgien, Schweiz, Kanada,
Nya Zeeland, Kina, Nya Kaledonien, Andorra, Australien Luxemburg och USA:
Min största framgång har varit en bronsmedalj vid VM på Nya Zeeland där vi var vid milleniumskiftet.
Vid det nya årets ingång vid midnatt, sprang vi orientering finklädda, utan lampor , jag i långkjol, Nils i kostym – det var mycket annorlunda.
Jag glömde så när berätta den mest dramatiska händelsen:
I USA , i Minnesota, sprang jag på EN BJÖRN.
Han slog med ramarna emot mig. jag blev livrädd och bara sprang.
Och sedan tog det tid innan jag fick ordning på var jag var….
På detta förlorade jag troligen en medalj – låg bra till innan detta hände;
Maj berättar vidare att hon är intresserad av handarbete och slöjd, vilket vi fick stifta bekantskap med på orienteringen häromveckan:
Denna fina box har hon egenhändigt tillverkat, liksom tomtarna som var och en fick i belöning efter avverkat lopp.
den gamle och jag har dem som adventsprydnad !
När jag nu tittat tillbaka på redogörelsen för förra årets adventslunch slår det mig hur likt det är.
Men det är ju det som är tradition!
Härmed redogörs endast för det som skiljer:
1 Deltagarna har samtliga blivit ett år äldre.
2 Fotografen tog färre bilder – men kanske bättre?
Gästerna möttes redan vid ankomsten av underlaget för eftermiddagens kulturella frågesport:
Igår utövade vi en, enligt en av deltagarna, urminnes tradition:
att lördagen innan 1ste advent baka lussekatter.
Det gäller att planera noggrant!
Efter moget övervägande bestämde vi oss för att välja det äldsta receptet – med mycket smör och socker:
Lussekatter 32 st.
1 g saffran
1 sockerbit
1/2 l mjölk
50 g jäst för söta degar
175 g smör
1/2 tsk salt
2 1/2 dl socker
1 kg vetemjöl
Sedan han informerats om kg-priset var Bobo mycket aktsam om saffranet.
Det är skönt och ha bakmaskin..
Det är också bra att ha litet förebilder – även om det blir en del sniglar, ormar och grodor också!
Så var det klart för i år!
eller
Löprunda med avbrott.
Strax vi startat på gårdagens motionsrunda stötte vi på denne man. Han stod och intensivstuderade snittytan hos en halvfälld björk.
Det visade sig att han, som uppenbarligen jobbade på parkförvaltningen, med en defekt* motorsåg – de övriga var upptagna – hade fällt en björk. Han funderade nu på hur han skulle gå vidare utan fara för sig och allmänheten.
* den gamle , som ju är motorsågsfreak, deltog intresserat i analysen av motorsågars, särskilt deras kedjors egenheter.
Efter bara 5 min framfart på slingan blev vi tilltalade av en man ledandes en cykel. Han framkastade skämtsamt en fråga om vi förberedde oss för Vasaloppet.
Eftersom den gamle ju faktiskt – även om det är mer än 20 år sedan, ÅKT Vasaloppet fick han sig en skildring av dess vedermödor.
Själv visade han sig vara cykelentusiast. Han cyklar dagligen långa rundor på ibland 5-6 mil.
Men inte på några nya vidunder. Om mountainbikes tycker han inte.
Han berättade livfullt om sin hobby att renovera gamla uttjänta cyklar, har en välutrustad verkstad för detta ändamål. Vi beklagade att vi låtit mormor Annas cykel från 30-talet åka på tippen….
