Men då!
När jag var barn visades de gamla 20-30-talsfilmerna på matinéer på söndagar. Det kostade 60 öre. Det blev mest cowboyfilmer och Tarzan för ”riktiga” filmer var oftast barnförbjudna.
När nu Grand Hotel med Greta Garbo visades igår em på
SVT 1 passade jag på!
Det var intressant.
Särskilt imponerad blev jag av manus som bygger på Vicki Baums roman från 1929 Menschen im Hotel.
Den skildrar samma stämningar från Berlin före Hitler som jag minns från min fars berättelser och filmen Cabaret som ju i sin tur bygger på Christopher Isherwoods roman Goodbye to Berlin.
Garbo är mer till sin fördel i denna film än i Drottning Kristina
Min klocka, en gammal Certina har inte synts till på sistone.
Det är ingen ovanlighet – men efter 2 veckors julstädande började jag undra.
Så plötsligt – när jag tömmer den nästan nya tvättmaskinen – skymtar jag något…
Gummipackningen på framsidan är ju grå – men är där inte något….
Efter litet pillande i vecket framträder
min gamla klocka med ett vältvättat armband.
Det bästa av allt:
Den går fortfarande och RÄTT.
Igår tänkte jag att vi skulle ta itu med den försummade upprustningen av tomten inför Tomtens besök –
Det kommer ju inte att gömmas i snö…
Men söndagens Tomtelunkande satt i benen så tomtlunk fick anstå.
Så nås jag av denna bild på intensiv tomtaktivitet i Eskilstuna – hoppas det smittar av sig till idag!
Jag julstädar i toalettrummet och vad hittar jag väl där?
Jo, tvål från hotellet i Dürnstein
Den börjar bli stora damen nu!
För att ytterligare komma i julstämning kan man ju lyssna på AH, som ju i sin tur rekommenderar oss att lyssna på Mozart:
Decima
Hela vinterdagen lång
gnolar Mozart i mitt öra.
Fjärran stråkar kan jag höra,
fjärran rösters tysta sång.
Arbetsdagen går sin gång,
pennan fyller pappersbladen.
Ljusen tänds i fönsterraden.
Snövind går i nakna träd.
Mozart susar ljudlöst med.
Natten faller över staden.
(Bit för bit, 1970)
I morgon är det redan dags att tända det tredje ljuset.
Men här och var kan man dock plocka litet lingonris:
utan – ja, just
LINGONRIS
Som prenumerant på SvD får jag dagliga tips på recept från Tasteline
Här ett som jag provat och nu kan rekommendera som omväxling mot all den tunga julmaten:
Krämig morotssoppa med rosmarin
Ingredienser:
1 st gul lök(ar), hackad
2 msk smör
1 kg morötter, skivade
1,5 dl vitt vin, torrt
1 l vatten
3 tärning(ar) hönsbuljong
1 msk rosmarin
1 dl crème fraiche 17%
Tillagning:
1. Fräs löken och morötterna mjukt i smöret. Tillsätt vin, vatten, buljongtärningar samt hälften av rosmarinen. Koka på svag värme tills morötterna är mjuka, det tar ca 15 minuter.
2. Mixa soppan i en matberedare eller med en stavmixer tills den blir slät. Häll tillbaka den i kastrullen, vispa i crème fraiche och resten av rosmarinen. Låt soppan koka ihop ytterligare några minuter. Salta och peppra om så behövs.
3. Servera gärna med nybakat bröd eller krutonger.
Författaren Ian Rankin firade på skotskt vis när han efter 20 år avslutade sin romansvit om kommissarie Rebus. Nu ska han skriva ett operalibretto och en serieroman berättar Observer
Jag stiftade först bekantskap med kommissarie Rebus som TV-film-karaktär.
När jag sedan hjälpte till med bokhyllorna i Eskilstuna ”hittade” jag ett exemplar – som ursprungligen hade tillhört min svärdotter i Västerås (=HIP!)
Nu har jag med stor behållning läst Svarta sinnen, som Black and blue heter i svensk översättning, som avkoppling från The Templars. (f.n.avverkat 215/329 sid)
Reviews:
’A powerfully complex crime novel that offers a panoramic portrait of modern Scotland, from Glasgow gangland to the oil platforms of the North Sea’ Mail on Sunday
’Rankin excels himself here as Rebus comes of age… a first-rate and gripping novel’ Sunday Times
’Ian Rankin is a novelist of great scope, depth and power and Black & Blue is a dark, intensely evocative and altogether riveting thriller’ Jonathan Kellerman
Couldn´t have said it better myself!
Även om Tv-serien var spännande nog så vinner historien på att läsas. Ian R. är en mästerlig skildrare av spännvidden mellan John Rebus´s fysiska förfall (dricker och röker för mycket, sover och motionerar för litet), hans socioemotionella ensamhet OCH envisa, hängivna arbete för att brott inte skall löna sig. Han har ett äkta medlidande med de svaga. Han är orädd i sin oförtröttliga förföljelse av gangsters i alla samhällslager.
Man får också en ingående skildring av det moderna Edinburgh – och i just Svarta sinnen även av Glasgow och Aberdeen för att inte tala om livet på oljeriggarna i Nordsjön och på Shetlandsöarna.
Det innebär ju också att han utsätter sig för risker, inte bara från maffian utan även från mindre nogräknade kollegor.
Men nu får jag ge mig i kast med Tempelriddarna igen – jag har hunnit till år 1234.
Apropos Nobeldagen =
I gårdagens HD var en intressant artikel från Ängelholm:
Ett sekel med Röntgens strålar.
Av alla de som fått de vetenskapliga Nobelprisen är ju Marie Curie den som gjort mest intryck på mig.
Boken som hennes dotter Eve Curie skrev Min mor Marie Sklodowska Curie läste jag med stor inlevelse. Den kom på svenska först 1957 – märkligt, jag trodde jag läste den redan som gymnasist…
Nu har ju PO Enquist skildrat hennes och hennes medhjälperskas öde i Boken om Blanche och Marie.
Jag tror jag försöker läsa den före Doris!