månadsarkiv: oktober 2007

Ben Nevis

Publicerat av
2

Jag utlovade en skildring av min uppstigning på denna Storbrittaniens högsta topp.
Året är 1981.
Vi är i färd med en bilrundtur i Scotland.
Vi kommer med bilfärja till Newcastle, fortsätter upp igenom The Highlands till Inverness och längs Loch Ness till Fort William.
Vi är fältmässigt utrustade och redo för en äntring av berget.
Berget är ju inte så högt men:
The dramatic effect of Ben Nevis, Britain’s highest mountain, is emphasised by the fact that it begins its rise from sea-level on the shores of Loch Linnhe, to tower 4,406ft (1,344m) above the town of Fort William, providing an almost paternal presence.
Fastän det är i augusti är vädret inte det bästa, småregnigt, dimmigt och ganska kallt.

Ben Nevis, although not as high as Alpine mountains, is positioned on a more northerly latitude and the climate can be considered similar to Arctic regions. While there may be a welcoming sea breeze on the shores of Loch Linnhe, 20-30 knots of chilling wind may be evident on the summit of the Ben. Many walkers/climbers find weather conditions changing within minutes – usually for the worse – as they work their way up the mountain. Those walking up the mountain footpath should be warned that the the mountain can be intolerant of the inexperienced, ill-prepared walker!

Sakta men säkert, man är väl fjällvandrare, avancerar vi uppåt. Visserligen är det litet snöpligt att glatt småspringande ungdomar i kortbyxor passerar oss gång på gång. Jag läser som vanligt i mina broschyrer och alla skyltar och signs längs the footpath
Berget bestigs liksom i två etapper – halvvägs finns en platå med litet gräs kring en liten sjö. Vi fick lära oss att hit kunde man rida, vilket de fina damerna på 1800-talet gjorde, ledda i grimman av bergsförare.
Sista biten BARS de upp på ryggen.
Det är till och med snö kvar på sina ställen…

Utsikten från toppen är magnifik.
Väl uppe stöter man på resterna av ett väderobservatorium
A meteorological observatory on the summit was first proposed by the Scottish Meteorological Society (SMS) in the late 1870s, at a time when similar observatories were being built around the world to study the weather at high altitude. In the summer of 1881 Clement Lindley Wragge climbed the mountain daily to make observations (earning the nickname ”Inclement Rag”), leading to the opening on 17 October 1883 of a permanent observatory run by the SMS. The building was permanently manned until 1904, when it was closed due to inadequacy of government funding. The twenty years’ worth of readings still provide the most comprehensive set of data on mountain weather in the British Isles.

Vår stolthet av att ha nått toppen grumlades dock något av att det var ett väldigt folkmyller där, människor i sommarpromenadkläder, bl.a. en en dam i sommarklänning och högklackade skor!?
Jag hävdar fortfarande bestämt att hon kommit upp i den helikopter som syntes på en platå ett hundratal meter bort…

Toppen var ganska flack och gräsbevuxen sluttande mot söder.
På planen fanns en skylt som visste berätta att i början av 1900-talet fanns det ett hotell här, till och med en tennisbana.
Det var väl hit de bars upp…
Avslutningsvis upplystes det om att hotellet stängde 1914:

”The youth of Europe was otherwise occupied”

Så nu vet ni hur jag kommit att älska det uttrycket!

De käcka engelsmännen hm förlåt: skottarna springer i kortbyxor uppför – åtminstone första lördagen i september.

Höstbjudning I

Publicerat av
5


Den gångna weekenden har jag haft min årliga höstbjudning.
Förberedelserna var minutiösa.
Det putsades och polerades.
Det fina porslinet med guldkant som inte går i diskmaskinen – fick komma ur skåpen.
Tallriken till entrérätten är från min mors DIANA-servis – designad av Einar Forseth

Dagen till ära hade jag tagit fram mellanläggen.
Dessa små dukar har jag i en uppsättning av tolv, egenhändigt virkade av kära mor.
Slutligen huvudrättstallriken.

Det är Royal Copenhagens servis Clarissa som reades ut för 8 Dkr tallriken när jag råkade vara i Köbenhavn januari 1979. jag köpte på mig så mycket jag orkade bära…
(det var egentligen inte så mycket, porslin är tungt)

Hur det gick sedan

Publicerat av
Svara

Den 1 juli berättade jag om strapatserna i samband med hemtagningen av Ur-pelargonierna.

Under den ständigt pågående uppröjningen inför vår förestående bortgång fann jag den plötsligt:
KARTAN:

Det var nämligen så att denna första skada – som straxt gav mig ett stelt RAKT pekfinger – hade jag genom ivrigt tänjande under två års bilkörande till jobbet ( ja, dvs när jag stannade vid rött ljus utförde jag övningarna) – lyckats få till ett helt normalt fungerande!

8 år senare inträffar detta:


Jag är som ivrigast med min orientering.

Strax efter att jag stämplat vid 4:an -vi var många ivriga där samtidigt – och som den kartläsande läsaren observerar är det nerförbacke till 5an, ja, inte bara nerförbacke det är på Söderåsen med en massa hala boklöv.
Jag RUSAR, ja kasar ner…


Men
Det är bara det att kompassbandet har fastnat i en gren och min stackars försvagade pekfinger får ta smällen…

Det lilla jag hade kvar av sidoligament rök.

Jag uppsökte akuten på söndagen – blev återställd fastande till handkirurg dagen därpå – men denne skakade på huvudet – sannolikheten att en operation skulle göra det sämre var större än att låta det vara.

Och jag har levt ganska gott med mitt krokiga finger i ytterligare 28 år nu!

Oj då!

Publicerat av
6


När höstlugnet stilla sig sänker, blir jag plötsligt UTMANAD
av den djefla mannen
sålunda:

Sju sanningar om mig :

1. Länka till den som utmanat dig.
2. Berätta 7 sanningar om dig själv.
3. Utmana 7 personer i slutet av ditt inlägg.
4. Lämna ett meddelande till dem du utmanat.

Det jag förstått av tidigare utmanade så skall det helst handla om skeletten i grrraderroben

Here we go:
1. Jag sjunger hellre än bra (påstås det!(?))
2. Jag har aldrig varit på Ven
3. Jag har svårt att skilja på höger och vänster
4. Jag förstår mig inte på Helan och Halvan
5. Däremot är jag barnsligt förtjust i Vikingarna och annan ”banal” dansmusik.
6. Leslie Howard var min stora filmstjärneidol.
– alla andra digga Gregory Peck.
7. Jag kan inte vissla över huvud taget (jfr min utmanare)

Sedan sitter jag ju här med SvartePetter – alla vars bloggar jag frekventerar verkar ju redan vara utmanade – mina läsare är blygare än jag själv….
Hm…
Efter litet research utmanar jag:
aequinoxia cecilia n h.h. bästisgrannen mikael Bosse och lisa

Sotelid

Publicerat av
4

Min mormor Anna blev efter sin mors död 1931 ägare till Skogslund och bosatte sig där efter giftermålet med Sven Öberg 1935.
Under kriget (= andra världskriget 1939-45!) och större delen av 40-talet tillbringade vi våra sommarlov där.
Det var ju ransonering. Man hade kuponger för allt livets nödtorft: mjölk, socker bröd, smör etc

Mjölkortet är det enda som det finns kvar utav.
Man hade korten i ett särskilt etui.

Vissa varor som kött, smör och kaffe var hårdare ransonerade än andra.
VISP – grädde förekom överhuvud taget inte.
Som alltid förekom olika knep och strategier för att kringgå ransoneringarna.
Vissa var svårare att bevaka än andra – de flesta hade t.ex sin ”äggagumma”, kaffe och tobakskuponger blev hårdvaluta etc.
Det var ju även ont om drivmedel – bensin fanns inte att tillgå för gemene man – man använde s.k. gengas .
Det inre av Kronoberg var då föga moderniserat. I torpet Skogslund fanns ju inte elektricitet förrän 1961, rinnande vatten inne först 1981 etc.
Vägnätet var bedrövligt – knaggliga gropiga grusvägar.
Det innebar bl.a. att avsides liggande gårdar inte omfattades av servicen att mjölken hämtades till de lokala mejerierna varje dag.
Bilden är från besöket när man på Sotelid hade byggt ny mangårdsbyggnad 1952.
Överst från vänster: morbror Rulle, moster Ebba, Anna på Sotelid, jag – i min fina nya mockajacka, Ivar på Sotelid;
Nederst: brorsonen Örjan Larsson,moster Elsa, mormor Anna, Örjans syster? och Cais Siding (mostrarnas barndomsväninna)

Sotelid var just en sådan gård som inte hade mjölkabilsservice.
MEN
Det innebar å andra sidan att där fanns det vispgrädde att få!
Varje år cyklade vi, på grusiga grusvägar i 40-talssomrarnas hetta, backarna upp till Sotelid och blev undfägnade av Ivars och Annas mor Ida och medförde hem den åtråvärda varan, för vidare transport till ivrigt väntande släktingar i Helsingborg.

Till min far gjordes hemkomstens kväll (det var ju rötmånad, kylskåp och – boxar saknades…) hans favoriträtt Änglamat.

En vardagbild med Ivar på Sotelid, som hjälpte mormor Anna med torpets skötsel, plöjde potatislandet mm, samtidigt som han kunde utnyttja vallen till sina djur.
Det är Ivar med armen om moster Ebba.


”Våra Soteliare ” är ju sedan länge döda. Cykelturerna dit har ju mist sitt berättigande sedan ransoneringen upphörde!

Men så i fredags!

Vi har ju så smått börjat åka runt och leta efter kvarstående skog med svampförekomst.
Plötsligt tänkte jag : Var det inte här Sotelid låg?
Mycket riktigt:
Väl framme stod en man på ladugårdsbacken att fråga.
Det visade sig vara Gert Gustavsson.
Han arrenderar gården av arvingarna till ”Soteliarna” = familjen Larsson.
Han visade stolt upp sin besättning av Limousinkor. Det är köttdjur med särskilt läcker kött.


De går ute hela sommaren men en ligghall är under uppförande.

Gert i väntans tider. Takstolarna måste levereras före vintern.


Medan vi stod där och resonerade hörde jg plötsligt ett ovant fågelläte – det var högt i falsett som kungsfågelns men fågelsiluetterna tydde på en mycket större fågel.
Vi hade tyvärr inte kikarna med oss, men det visade sig att Gert visste berätta att det var stjärtmesar!

Stjärtmes eller altita Aegithalos caudatus

Höstmums

Publicerat av
Svara

Detta recept har jag för åtskilliga år sedan anammat i samband med ett inslag i TV 4:as Nyhetsmorgon.
Det är ett exempel på hur man med utsökta råvaror lagar gourmetmat på ett enkelt sätt.

Nils Emils lammgryta
4-5 portioner
1 kg grytbitar av benfritt lammkött
2 msk smör
1 tsk salt
2 krm svartpeppar
1-2 gula lökar
2-300 g Karl Johanssvamp eller trattkantareller
1 morot
4 dl buljong
2 msk vetemjöl
2 dl grädde
2 msk rönnbärsgele (Jag tar min rönnbärssylt i stället – se länk!)
salt
svartpeppar
3 msk hackad persilja

Skär köttet i 2 cm stora tärningar. Bryn köttet i en stekpanna, krydda med salt och peppar. Lägg över köttet i en gryta
Skala och hacka löken. Dela svampen i mindre bitar och tärna moroten. Bryn lök och svamp, lägg över i grytan. Lägg i morot och häll på buljong, låt småkoka i ca 30 min eller tills köttet känns mört.
Sila av skyn och håll resten varmt. Koka samman skyn till ca 4 dl. Blanda mjölet med grädden och red av skyn. Låt såsen koka några minuter. Lägg i gelén, köttet och de övriga ingredienserna. Koka upp, smaka av med salt och peppar.
Strö över persiljan strax innan serveringen.
Servera med kokt potatis och säsongens grönsaker.

VÄL BEKOMME!

Dahliera klara sej!

Publicerat av
Svara

Våren var ju hektisk!
När alla guldbröllop, konfirmationer och studentexamina var avklarade upptäckte jag plötsligt en bortglömd dahliarot.
Jag har i flera år envisats med att plantera dem i rabatten utanför stora rummet där på bilden från guldbröllopet växer tulpaner.
Så här i slutet av juni var det ju litet sent påtänkt – och dessutom hade jag sällan fått någon vidare blomstring – det är ett alltför halvskuggigt läge.
Men kasta den ville jag ju inte.
Så jag ”slängde ner den” i vår nya ”frontgarden”

Här har den trivts övermåttan väl.

Även efter måndagens köldknäpp – kan vi utbrista :Dahliera klara sej!
(det hängde på en halv grad!)

Nu kan vi nog njuta av den två veckor till!
Till nästa år köper jag flera – det kan ju bli snyggt med en hel rabatt!

Mina universitet I

Publicerat av
Svara


När jag var barn på 30-talet fanns inte detta stora utbud av bibliotek och barnböcker.
En barnavdelning på Stadsbiblioteket i Helsingborg blev realitet först i slutet på 40- talet ex.
Då var det bra att ha en morbror som var bokhandelsmedhjälpare!

Nöjena var få och enkla. Höst, vinter och vår åt vi alltid söndagmiddag hemma hos Rulle och Elsa. Vi som bodde på Norr åkte spårvagn den långa vägen till Raus Plantering där Rulle och Elsa bodde på Furugatan 14.

Villan var Rulles barndomshem, han var enda barnet.
Jag har inga minnen av Rulles far – även om han finns på en hel del foton från mina första år.

Rulles mor däremot minns jag bestämt – Jag trodde hon hette Svärmor eftersom moster Elsa kallade henne så.
(Min farmor – min min mamma Evas svärmor dog ju före min födelse.)

Rulle var den som introducerade mig i böckernas värld.

Det berättades senare att jag tydligen, efter ovannämnda spårvagnsfärd rusade in till bokhyllan – tog ut den del av Bonniers konversationslexikon som innehöll bokstaven U= Uniform, drog ut den hopvikta färgplanchen och skrek ”Heja babbarna” och gjorde honnör.
Sedan var jag redo för sagoläsning.

Rulle var väldigt ordentlig och noggrann med allt – så även sina böcker.

Han hade en sagobok ” Nu ska Ni få höra” av Hildur Lundberg.


Klicka för att läsa!

När jag, sedan jag börjat i första klass och lärt mig läsa, fick boken i present – blev den nr 37 i mitt bibliotek! Detta är den första bok jag fick av Rulle – som alltid ritade han dekoration och så småningom allt konstnärligare tillägnan – en vana han fortsatte med när våra pojkar var små.

Av sagorna minns jag särskilt den första

och så Katten förstås!
Sagan har inalles 16 verser och slutar ju så här: