Till Paris bär det iväg för den här gruppen nu vecka 8.
Det påminner mig om vår besök där 1975, också under ett lov.
När jag söker igenom bilderna finns inte nästa veckas resenär med – redan då var han tydligen helt absorberad med att fotografera övriga!
Bland bilderna finns också de här:
När vi passerade Madeleinekyrkan råkade vi passera precis när de begravde Josephine Baker!
Det är väl bara vi 70+ som känner någon hänförelse när vi hör detta namn.
Hennes berömmelse kan väl jämföras med Greta Garbos eller Marilyn Monroes.
Hon var ju negress från St Louis USA, född 1906:
As a child in St. Louis, Josephine Baker rummaged for coal behind Union Station and for food behind Soulard Market. At age 13 she waitressed at the Chauffeurs’ Club on Pine Street and danced with a minstrel band.
In 1925 she went to Paris with the Revue Nègre. She starred in the Folies-Bergère the next season and became one of France’s best-loved entertainers. During World War II, she was a heroine of the Resistance, earning the Légion d’Honneur. A French citizen, she was an activist for civil rights in the United States. On her death in 1975, she was given an unprecedented state funeral in Paris.
Hon blev berömd för sin vågade erotiska kostymering, 1927 den mest berömda då hon var iförd endast bananskal!
She performed wearing only high heels and a skirt made of bananas; she was often accompanied by her pet cheetah, Chiquita, who was adorned with a diamond collar. The cheetah frequently escaped into the orchestra pit, where it terrorized the musicians, adding yet another element of excitement to the show. She was the most successful American entertainer working in France—whereas in the U.S., she would have suffered from the racial prejudices common to the era.
Ernest Hemingway called her ”the most sensational woman anyone ever saw.”
Hon platsar dessutom i gruppen framgångsrika flerbarnsmammor:
En liten fransk läsövning:
Au cours de ses diverses tournées, elle adoptera 10 garçons et 2 filles de races et de religions différentes : les adoptions débutent dans les années 50.
Elle voulut prouver au monde entier que des enfants de nationalités différentes pouvaient vivre ensemble dans la joie ; pour elle, seule existait la race humaine ; elle créa ainsi la « Tribu Arc en ciel » symbole d’une famille multiraciale unie et heureuse.
