Ännu är det barfota som gäller


Vågorna sköljer maneterna mot strand



Men snart finns bara skodon


…och så vovvarna förstås
Klicka gärna på bilderna för närmare studium!
Summary: Last day of the bathingseason!

Inspirerad av Lotten idag
kompletteras Idainformationen sålunda:

Ida behövde inte gå till något torg för att studera döda valar vid stranden i Viken juli 2004!

Ja, det var ju förstås en säl… men ibland är det valar!

Min farmor hette Ida.
Hon dog 25/5 1935.
Jag föddes 24/7 1935.
Se även blogg 21 augusti d.å.
Det var ju ganska naturligt att min fader, när den förstfödda visade sig vara en dotter såg till att jag döptes till IDA.

Det var inget vidare att heta Ida på 40-talet. På skoluppropen gick man efter kyrkobokföringen och alla namnen räknades omsorgsfullt upp. Den enda trösten var att flera i klassen släpade på än värre ok…
Enda fördelen var att jag som Ida hade NAMNSdag – vilket då inte förunnades Gunillor.
Med Astrid Lindgren blev Idornas dagar genast festligare!

Som medarbetare på BVC satt jag på första parkett när det gällde namngivningen:
1966 hette ”alla” pojkar Mikael – ”alla” flickor Carina – de första Idorna dök upp 1973 i samband med Georg Riedels melodi till Idas sommarvisa i filmen Emil och griseknoen

Så nu är det inte ett lika stort trauma att vara uppkallad efter sin farmor!

Klicka gärna på bilderna för förstoring
Summary: End of season?
A poem by our Nobel Prize winner Harry Martinsson

Där strandrågen vajar blå
galvaniserad av havsvinden
svartnar tången som gammalt läder
i drivor av pudervit sand.

Säsongens strandtält har blommat slut
och badsultanerna har rest
till sina inland.

Här var de irrande och förstulna blickarnas olyckliga landskap för många.
Allt här var en utställning för mänsklig självavnjutning,
en nervsårande och irrig sammankomst av kroppar.
de flesta reste härifrån som plågade fakirer.

Harry Martinsson
ur Cikada 1953

De i generationerna efter oss ”förkrigsbarn” blir väldigt frustrerade av att vi antyder att något var bättre förr.
Hela den här elektroniska, digitala revolutionen har ju skapat fantastiska möjligheter.
Vi födda på 30-talet, uppvuxna under andra världskriget med dess begränsningar är ju de enda som har full tillgång till hur vardagslivet var för våra far- och morföräldrar med sådana nymodigheter som elektricitet, telefon och bil – och nu internet.

Samtidigt tvingades människor samman på gott och ont förr i världen. Tempot var inte så uppskruvat – utbudet inte så stort. I Helsingborg när jag var 12 år var det en stor upplevelse att på kvällen tillsammans med föräldrarna gå ner och se vem som kom med färjan!
En gång kom faktiskt Ingrid Bergman!

Sedan är det så mycket som de unga tar för givet, det är inte alltid det spektakulära som av oss äldre uppfattas som förbättringar.

Något som blivit mycket bättre är utbudet av frukt och grönsaker.
När jag 1953 kom till Italien för första gången frossade jag i färska persikor – hemma kunde man då bara köpa torkad frukt!

Så nu njuter jag i fulla drag när det är melonfestival hos den lokala handlaren!

När vi sist gick ut att vandra
hitta vi bland många andra…
FYND 1
Summary:
This blog is about mushrooming, and how we recovered a lost pullover 5 days later!
Vår första svamprunda gjordes 27/8 i Råbocka.
Vi fick visserligen fyllda korgar, men när vi trötta och hungriga återvände till bilen konstaterade vi att vi förlorat 2 glasögon och en tröja!
Exakt ett år tidigare hade vi med Hjärupgruppen plockat svamp i samma område:
med undantag för regnjackan,knuten kring midjan, var jag likadant utrustad d.v.s. tröjan på bilden var den förlorade!

Klicka gärna på bilden för förstoring
Vi var för trötta att gå tillbaka och leta…
ETT par glasögon återfanns sedermera i bilen.