A ROSE IS A ROSE IS A ROSE
Gertrude Stein
Il faut cultiver notre jardin.
Voltaire i Candide
Strunt är strunt och snus är snus,
om och i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.
Gustaf Fröding
Idealism och realism, 1894
Allt bloggande och sudokulösande, för att inte tala om VM-fotboll har varit i vägen för seriöst läsande.
Samtidigt har , efter inköp av ytterligare bokhyllor, den stora sorteringen pågått:
En stor trave är undanlagd för läsning/omläsning
En liten pocket som dock blivit läst är
Jag hade inte tidigare läst något av Pär Rådström. Däremot hade jag stort nöje av läsningen av Niklas Rådströms Månen vet inte.
Första bilden på mig vid en gargoyl på Notre Dame´s fasad.Vi bestämde oss för att ta en bild varje gång jag var i Paris, men senaste gången (2001) fick man inte komma dit! Luftföroreningarna har gjort att stenen vittrar, så allmänheten släpps inte upp.
Boken är fascinerande och, trots tröttheten efter alla sena fotbollsmatcher, lättläst. Handlingen är helt osannolik.
Det som gör den särskilt nöjsam för mig är att handlingen utspelar sig i Paris 1955, då jag också var där!
I höstas läste jag Stig Claesson Efter oss syndafloden
Den skildrar hur han 1956 bodde på Rive Gauche och umgicks med såväl svenska konstnärer och författare in spe, respektiva danska sjuksköterskor och amerikanska musiker. Algerietkriget pågår.
För oss som också “var där” då är det ännu en underbar läsupplevelse. Vi har ju alltid gillat SLAS, hans rötter både i det gamla bondesamhället och Söders 30-tal.
Summary: A Swedish author Pär Rådström has written a book about Paris in 1955. We were there too, me on a balcony of Notre Dame
Vad som undgått mig är att Pär R. och Slas (Stig Claesson) var vänner och tillsammans i Paris 1955!
Pär Rådström dog redan 1963, 38 år gammal.
Nu har jag inhämtat att
– Slas har skrivit en bok om deras vänskap Om vänskap funnes 1981
– Niklas Rådström skrev I Egypten däremot efter en gemensam resa med Slas.
Ja, det tar aldrig slut, ja, det tar aldrig slut.
(Böcker man vill/måste läsa)
Tid: En sommarmåndag 1944
Plats: Folkparken i Helsingborg
Det är ju fortfarande krig, men de flesta papporna är inte längre inkallade. Inte min i alla fall.
Att åka på semester hade ännu inte ”slagit igenom”. Men ett folknöje var barnmatiné på Folkparken i Helsingborg.
Det började framåt eftermiddagen. Först var det lekar, man sprang i kapp i säck, med potatis i sked mm. Alla barn fick vara med, heaten var åldersindelade;
Jag cyklade från Persgatan till pappas affär. Sedan måste han ha stängt affären före sex, vi begav oss i varje fall upp till vad som numera kallas Siöcronaparken.
Sedan var det tombola, chokladhjul och prickskjutning.
De hade ett minizoo med getter, kalvar och lamm som man fick mata.
Sedan var det uppträde klockan 18.00.
I god tid samlades man framför scenen där det fanns sittplatser.
Denna måndag var det en tant som skulle sjunga. Men hon blev försenad. Otåligheten bland publiken , med låg genomsnittsålder – inte alla hade förälder med sig- var stor, busvisslingar och papperslappar ven genom luften
Sångerskan var visserligen försenad men hennes ackompanjatör var på plats!
Efter vad som kan ha varit en halvtimmes väntan, kommer konferenciern fram och meddelar att ackompanjatören lovat underhålla oss i avvaktan på solisten!
Fram träder, en vad jag nu räknat ut 22-årig, Povel Ramel och river av Johanssons boogie-woogievals!
Succé pyramidale! Jublet visste inga gränser – han fick ta den om igen.
– jag minns hans förlägna bockande när han tackade för uppskattningen…
I samband med Knäpp upp – succén blev han sedan intervjuad i radio och tillfrågad om sin debut på scen berättade han att det var, ja just det – på Folkparken i Helsingborg