2. Weimar och Rom 1776-1790 ss 111-189

 Detta kapitel löper över bara 78 sidor, men beskriver en väldigt händelserik period i Goethes liv, så jag väljer att dela upp det på två!

Men först Sturm und Drang

Det finns knappast någon period i Goethes liv som är så full av kreativa uppslag som åren mellan Strassburg och Weimar, alltså perioden 1771-75

Redan vid beskrivningen av dessa år, och alltmer förstärkt allteftersom, uppfattar jag Goethe som den första ”moderna” människan!

Här en skildring av en vän, den första informationen till hovet i Weimar:

”Ju mer jag tänker på det desto livligare känner jag att det är omöjligt att skriva något begripligt om den utomordentliga varelsen Goethe till den som inte sett eller hört honom. Goethe är, för att citera Heinse, ett geni från hjässan till fotabjället; en besatt, tillägger jag, som nästan aldrig tillåter sig att göra om alla andra. Man behöver bara vara hos honom en timme för att finna det i högsta grad löjligt att han skulle tänka och handla annorlunda än han gör. Med detta vill jag inte säga att han inte skulle kunna förändras till det bättre och mer tilltalande; men bara på det sätt som en blomma slår ut, säden mognar och trädet växer i höjden och får krona.” 

Kulturen och dess försörjning var ju före franska revolutionen helt beroende av furstehoven. 1774 kommer Sachsen-Weimars två tonårsprinsar, den blivande hertigen  Carl August, 17, och hans bror Konstantin,16, på besök till Frankfurt på genomresa för vidare färd till Schweitz och Italien på sin ”Grand Tour”. Deras adjutant skriver hem en rapport till deras mor änkehertiginnan Anna Amalia och berättar om sitt sammanträffande med den berömda Goethe.

Änkehertiginnan Anna Amalia, en ovanligt allmänbildad och musikalisk kvinna, är bara 38 år när diktaren kommer till Weimar. Hennes bakgrund och skolning leder tankarna till drottning Kristina av Sverigeoch Katharina den stora i Ryssland. Denna systerdotter till Fredrik II av Preussen och kusin till Gustav den III av Sverige fostrades vid hovet i Braunschweig enligt barockens alla regler och grymheter. Till hennes favoritlitteratur hörde Axel Oxenstiernas (Sic!) franska satirer. Som regent visar Anna Amalia samma förmåga som sina manliga släktingar att, i blygsam skala, dra till sig vittra män och bygga upp kulturinstitutioner. Hon väljer sina hovdamer med omsorg, de får inte vara några dumhuvuden eller tråkmånsar.

—

Det första Goethe gör som furstementor är att kommendera  ut hovet i naturen.

Det uppskattas av den unge fursten 

… som nu blir våghalsig till häst och en passionerad jägare.

—

Goethe berättar  :

”Han var som ett ädelt vin i våldsam jäsning. Han visste inte vart han skulle ta vägen med sina krafter, och vi höll ofta på att bryta nacken. På därtill dresserade hästar bar det iväg över häckar och diken och åar, uppåt och inåt bergen. Vi kunde slita ut oss i dagar och kampera i det fria på nätterna, vid en eld i skogen till exempel. Det tyckte han om. Att ha ärvt ett hertigdöme var inget jämfört med att kämpa sig till ett, jaga sig till ett, storma ett, det hade varit något.”

Goethe passar även Anna Amalia:

Goethe är ett fynd för hennes salong, han kan umgås med bildade fruntimmer.

Det visar sig även att Goethe har en kameral kompetens och utnämns  av fursten till Geheimer Legationsrat,  alltså en sorts utrikesråd, och medlem av konseljen. Han får  mångdubbelt i lön jämfört med övriga tjänstemän.

Han använder sitt inflytande för kompetensförhöjning:

I Weimar blir tjänsten som kyrkoherde och hovpredikant ledig. Goethe vill att Herder kallas till den för han vantrivs där han är. Herder är fortfarande ung och bitsk men en stor förkunnare. Carl August driver igenom favoritens önskan och Weimar får ännu en betydande intellektuell att ståta med.