Jag läser träget i Lars Gustafssons En tid i Xanadu.

Det är inalles 55 dikter av varierande längd.

Alla är spännande,

somliga mer än andra,

De flesta dikterna är ganska korta, denna en av de längre:

VISST ÄR STÅLMANNEN CLARK KENT

(Till minnet av W.V.Quine, Harvard som gick bort Julafton 2000)

För Bertrand Russell och rätt länge efter

var detta med existens inte så krångligt.

Existens var en kråka

som kom flygande när man behövde den,

ett omvänt E

som talade om att något

som kallade sig ”x” var ett värde

på en variabel. Som hette”f”.

(Omvänt E)x(fx): det finns ett x som är f

– (Omvänt E)x(fx): det är inte så att det finns ett x som är f.

Med denna metod kunde man visa att

det är inte fallet att någon är kung i Frankrike

och flintskallig.

Så detta påstående blir då inte meningslöst 

utan falskt.

 

Med denna metod  går det lätt att bevisa

både att Mr Pickwick är en flicka

(ty det är inte fallet att han är en man)

och

att Clark Kent inte är Stålmannen.

 

”Att vara  är  ett värde på en variabel”,

sade den store Quine som alltid

hälsade vänligt i tobaksbutiken

vid Boston Square.

 

Trodde vi verkligen på det här

 i min ungdom? 

Eller låtsades vi bara?

Så vad gör vi med Clark Kent?

Det vet väl alla människor att att

Clark Kent är Stålmannen?

För att inte tala om stackar Universum

som ensamt går omkring

och förgäves söker hitta

sin variabel att att vara värde på.

Exit Dr. Quine,

and flights of angels sing thee to thy rest.

Men tillbaka till vår fråga:

Vad är nu detta att finnas till?

Tennisbollar kommer tillbaka

men inte gårdagens tennisboll

utan bara den här.

Ty det finns bara en tennisboll,

just denna,

och det har aldrig funnits någon annan.

Jag cyklade längs den i grönska inmurade

floden Isis, alla slussarna förbi,

en försommarkväll år 57

med  danske filosofen Søren Nordentoft

som ville förklara att för Heidegger

är existens något helt annat än för Russell.

Den mörkbruna celloton

som likt en avlägsen dynamo

brummar bakom våra liv?

Eller något annat:

Det finns en enda tennisboll som kan returneras.

Och det var aldrig mer 

än denna enda.

 

Det var svårt att glömma Heideggers bild

i den svarta rektorsuniformnen i Freiburg,

men vad han hade att säga om Varat, 

eller som det snarare hette Dasein

just här och nu och aldrig någon annanstans

var onekligen litet mera likt Livet

än detta pyttelilla omvända E.

Dasein kan aldrig bli ett omvänt E.

Det är härvaro, närvaro, smärta och tvång.

Detta hemliga som håller tingen upprätt.

 

”Och uppriktigt sagt”, tillade den gamle logikern,

medan han diskret slog kritdammet

ur händer som ingav en känsla

att i sin blyga smalhet aldrig ha smekt en kvinna,

i slutet av ett långt och svettigt bevis,

 

”uppriktigt sagt

har jag aldrig riktigt förstått

varför existens skall anses så viktig.

 

Enhörningar, imaginära tal klarar sig ändå,

och Mr Pickwick och alla hans vänner.

För att inte tala om Gud.

Det är ju klart att Stålmannen är Clark Kent.

 

Och resten tar vi vid nästa sammanträde”