1776 – 1786 var Goethe så allt i allo vid hovet i Weimar.
Goethes simultankapacitet imponerar och hans karriär hos hertigen väcker avund. Ironiska kommentarer uteblir inte. I juli 1782 skriver Herder till Merck i Darmstadt:
”Nu är han alltså verkligt geheimerråd, kammarpresident, ordförande i krigskollegiet, ansvarig för byggnationerna ända ner till vägbyggena, därtill också directeur des plaisirs, hovpoet, författare till festligheter, hovoperor, baletter, upptåg, inskriptioner, konstverk etc, föreståndare för tecknarskolan, i vilken han under vintern föreläser i anatomi, överallt själv försteaktör, dansare, kort och gott Weimars faktotum, och om Gud vill – snart majordomus vid samtliga hov i Sachsen, som han reser runt till för att låta sig beundras. Han har blivit baron och på födelsedagen kommer upphöjningen att offentliggöras. Han har flyttat från sin trädgård in i staden och håller öppet hus, inbjuder till högläsningsaftnar som snart förvandlas till ensembler etc. etc, Under tiden går det som det går med regerandet...”
På Google har jag hittat en en blogg om:
”It was the late summer of 1786. Goethe had just celebrated his thirty-seventh birthday and was facing a mid-life crisis. He had achieved fame as a novelist and dramatist in his early twenties, but now his literary work was floundering and almost everything he started he failed to finish. He was bored with his job, having spent a decade as a top civil servant in the court of the Duke of Weimar. And he was suffering from unrequited love for a married woman seven years his senior. Goethe was on the verge of a breakdown.
So he decided to escape. A few days after his birthday, without telling anybody of his plans, he jumped on a mail coach at three in the morning, with no servant and only two small bags, and fled south to Italy under an assumed name. ”
I september 1786 sticker han således till Italien. Redan på resan mellan Bolzano och Trento utbrister han:
Man glaubt wieder an Gott!
Resan fortsätter så via Verona,Vicenca, Padua, Venedig, Perugia för att den 29 oktoberanlända till Rom.Han skriver brev hem till framför allt fru från Stein, brev som sedermera sammanställs till :
”Goethes Italienska resa har fått en position i reselitteraturen och i myterna om diktarens liv som knappast går att överskatta. Men skuggorna i skildringen får inte utelämnas ur bilden av Goethe i Italien. Citronlandet är en ambivalent erfarenhet. Krocken mellan dröm och verklighet finns där trots all flyhänt journalistik och entusiasm.. . Men ett verkligt tema – förklätt till dikt – blir den först i andra delen av Faust.
I slutet av februari bär det så iväg söderut tillsammans med vännen Karl Philip Moritz .
I Neapel umgås han med :
”den legendariske Sir William Hamilton, ambassadören och konstsamlaren.Tillsammans med sin unga hustru Emma Hart, en f.d. hålldam i Soho, bebor sändebudet en magnifik villa med utsikt över Neapelbukten och Vesuvius. ”
1765-1815
Sedan bär det iväg till Paestum och Sicilien. Tillbaka via Neapel och åter i Rom 7 juni 1787. Han stannade där över vintern, för att anträda återresan till Weimar 23 april 1788.
Det är intressant vilka kopplingar alla historiska personer vid denna tid har med varandra. Emma Hamilton var ju också Lord Nelsons älskarinna (och fick ett barn med sjöhjälten). (De träffades första gången när han var på väg till Egypten och slaget vid Nilen.)
För att kolla upp att det var samma Lady Hamilton, så kollade jag på Wikipedia och upptäckte detta:
”Det sägs att Nelson under slaget vid Köpenhamn 2 april 1801 medförde Emma Hamilton, som installerades i ett hus strax utanför Helsingborg. (Hennes make avled 1803 och hon och Nelson levde sedan helt öppet tillsammans.)”
Jag undrar vilket hus detta kan vara?
Ja, man kan undra! strax utanför Helsingborg. var ju när jag var ung Pålsjö resp Ramlösa