Förstenad

Sistlidna helg var det ju utomordentligt kallt. Det var med stort mod som man tog sig utanför huset. Jag unnade mig litet förströelseläsning: Ännu en deckare av Barbara Nadel med Istanbul som skådeplats.
Som t.ex i novemberläsningen Djupa vatten (Se länk ovan):

För varje del får man en ytterligare in inblick i Istanbuls kosmopolitiska befolkning. Denna gång är det albanerna. Det finns tydligen ett begrepp gjakmarrja, blodshämnd som i vissa släkter fortfarande praktiseras. I en sådan släkt inträffar så ett mord som Ikmen får i uppgift att utreda.
 )
Förstenad  tar upp två  grupperingar
1. Den ryska maffian som efter die Wende invaderat Istanbul
2.  Den sefardiska minoriteten som tidigare dominerade i stadsdelen BALAT (i nordväst, klicka på kartan för orientering) :
”Husen i Balat byggdes för att stå kvar under lång tid. De omgavs av tjocka höga murar, alla fönster var täckta med utsirade galler och inkräktare stoppades snabbt av enorma dörrar i trä förstärkta med järnbalkar – människorna som bodde här förr i tiden ville inte vara med om några överraskningar. Länderna de kom ifrån – medeltidens Spanien och Portugal – hade inte varit annat än fulla av ´överraskningar´ – bränder, sträckbänkar tumskruvar. Och även om det osmanska riket låg tusentals kilometer från den heliga inkvisitionens grepp, hade folk som Melih Akdeniz´ judiska förfäder inte tagit några risker.”
Det handlar om en osannolik historia med balsamering av lik, som den internationellt kände konstnären Melih  Akdeniz, använder i en ”Performance” som illustrerar den kända barnsagan Karagöz
Den kristna, och judiska (för att inte säga egyptiska) traditionen med balsamering är i total konflikt med den muslimska uppfattningen om hur en död kropp skall hanteras.

Hade jag inte läst Horisontens härskare * hade jag  ansett berättelsen vara rena science fiction!
Barbara Nadel fortsätter också att ge oss biografiska upplysningar om Suleymans och Ikmens familjeliv. I denna berättelse står Hülyas (Ikmens tonårsdotter) förhållande till  pojkvännen Berekiah Cohen i förgrunden. Berekiah är son till en judisk förtidspensionerad kollega till Ikmen. Både han och Ikmens troende muslimska hustru Fatma är EMOT förhållandet.

Jag är VÄLDIGT förtjust i dessa spännande inblickar i Istanbulbornas levnadsförhållanden förr och nu.

* Efter att ha läst Horisontens härskare, och erinrande mig mina erfarenheter av grekernas affärsbeteende vid mitt turistbesök i Aten 1981 är jag  inte ett spår förvånad över deras oförmåga att prestera en trovärdig  statsekonomi!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.