Horisontens härskare

Jag köpte i god tid en guidebok om Istanbul. Där fanns ett 17 sidor långt avsnitt om dess historia, utöver de påpekanden som berörde varje sevärdhet för sig. Jag hade ju via Ecos Bardolino och Orman Pamuks Istanbul lärt mig en del om Fjärde korståget och Istanbuls 1800-talshistoria.

Bilden av det osmanska samhället med prinsmord och, kristna slavpojkar som blev vesirer, harem och kvinnosultanat blev dock ganska förvirrande..
Sonen medförde dock Horisontens härskare Det osmanska rikets historia  av James Goodwin, och vi var tre som tävlade om att läsa i den. Med ålderns rätt fick jag första tjing:
Den är översatt av Margareta Brogren, som bad Dick Harrison faktagranska. Denne har skrivit ett förord och tillfogat 89 fotnoter.Andra historiker av facket, både svenska och engelska påpekar dess ovetenskaplighet

MEN

Det är en bok som passar just mej, dvs en rimligt i västerländsk historia  orienterad läsare som för första gången varit i Istanbul f.d. Konstantinopel. När jag var där fick jag litet begrepp om det Orman Pamuk skildrar i sin bok Istanbul.
Jag citerar Peter Englund: 
Goodwins bok är ett riktigt småstenskummel. Kronologin bekymrar honom föga, och de teman han trots allt introducerar är ej genomförda. Vi åker kors och tvärs genom historien, fram och tillbaka över riket, från bild till bild till bild. Till hans försvar måste anföras att många av stenarna som han kastar upp är gnistrande och vackra. Han skriver påfallande väl och hans kompositionsteknik är driven. Men även om man till nöds orkar följa författaren i hans zick-zackande genom seklerna, så tenderar de viktiga eller intressanta partierna – och sådana finns – att bara flimra förbi, och så sitter Goodwin där som en annan John Cleese bakom sitt skrivbord: ”And now for something completely different”. I regel en ny sjörövarhistoria kring någon ovanligt galen sultan.
Ja, men det är ju det som är så roande!
Englund igen:
Goodwin behärskar uppenbarligen inte något av de språk som taltes i riket, varför han bygger upp sin bok med hjälp av de skildringar som århundraden av europeiska resenärer och turister lämnat efter sig. Att detta är svårt för att inte säga omöjligt säger sig självt. Det vore som att skriva en historia om 1600-talets Sverige baserat på berättelser av utländska besökare som Chanut, Magalotti, Ogier och Whitelocke. Fast värre ändå. För hans sagesmän och sageskvinnor reser inte bara i ett annat land, de färdas också in i en helt främmande kulturkrets. Och resultatet blir riktig, gammeldags orientalism.
 Här håller jag inte heller med Englund. Det är jätteintressant att veta hur just västerländska besökare uppfattade sitt möte med det osmanska riket.
Det är ju inte bara så att kristna och judar tolererades, gavs en fristad hos sultanen. Genom det märkliga styressättet  och särskilt efter dess  deklination under 1600- och 1700-talet var det ju fraktioner av ovan nämnda folkgrupper som tillskansade sig stor indirekt makt.  Greker, venetianare, albaner förstod på olika sätt göra sig oumbärliga för sultanerna så att dessa trots bristfällig  statmannaskap kunde leva kvar i sus och dus.
Från detta sydostliga perspektiv börjar jag få litet grepp om vad slaget vid Lepanto, kalabaliken i Bender,  krimtatarerna, Napoleon i Egypten 1798, Greklands frigörelse 1830, krimkriget, Lawrence av Arabien etc EGENTLIGEN står för. 
OCH
Jag inser nu vilken verklig insats för sina landsmän Atatürk gjorde som lyckades rädda Turkiet från att  styckas upp av grannar och stormakter efter första världskriget!
Han var tydligen både blåögd och vänsterhänt!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.