De senaste fyra veckorna har ju varit hektiska med två släktbesök , musikevenemang och inte minst vårarbete i trädgården.
Icke desto mindre har jag, visserligen i långsammare takt, framhärdat med läsningen av Europas ungtid.
Troja – myt och verklighet sid 205- 262
Den mykenska kulturen sid 263 – 318
Greppet är detsamma:
Sture Linnér inleder med en skildring av utgrävningarna och tolkningarna av fynden över tid, avslutar med ett resonerande filosofiskt avsnitt.
När det gäller Trojaavsnittet under rubriken:
” Trojasagan som symbol och inspiration i efterhomerisk tid.”
Hela avsnittet om Mykene sysslar dock mest med myten om atridernas ätt.
Jag citerar SL:
”Troja brinner!
—-
Överbefälhavaren själv, Agamemnon, återvänder emellertid raka vägen till sin kungaborg, Mykene.
—
I glädjen finns dock en underton av oro, av fruktan för nya olyckor. Allt står inte rätt till i den gamla borgen. Under kungens långa frånvaro har hans maka Klytaimnestra härskat, men hon har svikit honom och lever tillsammans med sin älskare Aigisthos, kungens kusin. Vad skall nu ske?”
Sidorna 289-318 avhandlar avslutningsvis ”Orestien i senare tiders teaterkonst”
med underrubiken:
Till Peter Oskarsson,
inför uppsättningen av Orestien 2002
En fascinerande genomgång av hur Euripides´ drama hanteras på nutidens teaterscener!