Det blåser bister kallt ute trots att kvicksilvret klättrat uppåt. Däremot lyser vårsolen in genom fönstret, vilket uppmärksammat mig på att det nog är dags att städa litet…
Den gavs ursprungligen ut 1960-67. Sedan dog ju Jolo 1974 – och på bokrean följande år hade Svenska Bokhandlarföreningen tryckt upp en ny upplaga – som vi då köpte.
1974 dog också mamma Eva och vårt hembiträdes mor*, samtidigt som vår yngste fyllde 10.
Vi beslöt att avstå från ny hemhjälp – grabbarna fick klara sig själva några timmar efter skoltid.
Det innebar ju också att marktjänsterna tog så mycket tid och kraft i anspråk – särskilt sedan vi börjat orientera 1977 – att ingen tid till Das Lesen kunde disponeras förrän den siste sonen lämnat föräldratjället 1981!
* Vårt hembiträde ”fru Lindberg” bestämde sig för att säga upp sig eftersom hon måste sköta sin gamle far i Landskrona…
Vad skönt det låter att när vårsnön yr runt knuten ohämmat kunna ägna sig åt läsning!
Jolos 1900-talshistoria är definitivt en av de böcker som gjorde att jag har blivit så intresserad av historia. Att i princip skriva en hel bokserie med bara långa bildtexter är smått genialiskt.
Den finns i en upplaga med större dimensioner, och där får bilderna ta lite större plats. Sånt man hittar för några tior i den inte speciellt bokintresserade staden E-tuna.
också jag har läst dessa böcker med stor förtjusning och behållning.