Inte prisa dag förrän sol gått ner….
den gamle var noga med att inte utmana makterna. Så icke jag – jag var så glad för att hans starroperation avlöpt så lyckligt – nu kunde han se och läsa utan glasögon – vi levde stilla dagar i ett gudomligt väder.
Och så plötsligt är han död.
10 minuter efter denna bild togs föll han ihop och kunde inte återupplivas.
Vi fick ändå 52 lyckliga år tillsammans….
I selen på 70-talet
I selen på 70-talet
Så fint att få se honom i badrock där vid stranden! Ett fint ögonblick för honom – ett bland många, många.
Den blyga:
jag har följt din blogg sporadiskt, vet faktiskt inte om jag någonsin kommenterat, men har ofta tänkt att vi rör oss nära varandra (tex var vi också på Grevie backar på nationaldagen, jag tror jag såg er…) och också tänkt att jag hoppas att min man och jag får följas åt som ni gjort. Nu tänker jag lite extra på dig…
ab och Lotta:
Jag har ju en lycklig konstitution – har lätt för att se det positiva som vaccinerar mig mot livets sorgligheter:
– Är inte Internet fantastiskt?
– Det binder ju människor samman som aldrig annars skulle fått kontakt
– och därtill får man/jag en kanal för mitt sorgearbete.
– och känner oändlig sympati strömma mot mig.
Jag skulle nog tycka att det kändes lite konstigt med ett foto att här lever han, tio minuter senare är han död. Också ett kärt minne kanske, en tröst i att det gick så fort.
Kramar åt er som blev kvar!
Ja, visst är livet och döden förunderliga? Lotten berättade om er, att allt är så underligt eftersom min pappa Per gick bort för precis en vecka sen och lämnade min mamma Gunilla kvar.
Men pappa led på slutet och då fylls sorgen av en massa måsten och skulle-ha-gjort-annorlunda.
Jag tycker att du och hela din familj har ramat in saknaden så bra; ni har visat bilden av mannen och längtan från tre vinklar. Olika men lika viktiga.
Sköt om dig och må väl!
Märkeliga saker hända:
….min pappa Per gick bort för precis en vecka sen och lämnade min mamma Gunilla kvar.
Som i alla livets skiften måste man ha litet ren tur!:
1. Den gamle fick en cancerdiagnos för 12 år sedan – den fick oss att inse att klockan klämtade.
2. Sinkadus att jag var vid hans sida just när det hände – inget utrymme för svåra tankar – utöver saknaden förstås.
Gunilla!
Min första tanke var en tanke på det första minnet jag har av Per från det glada 70-talet: "Doktor Bergman".
Jag hoppas att min lille son också får en lika mysig doktor när han väl ska få öronen dammsugna.
Tänker på Er!
/Uffe Bering
Vilken ynnest att få så många goda år tillsammans. Många minnen att vårda, glädjas åt. Men också många stunder att sakna.
Må glädjen över att han har levat väga tyngre än sorgen över att han inte lever längre
Jag är så glad över att vi har så fantastiska bilder på vår pappa.