Jag gav en Youtube – länk i min kommentar den fjärde juli. Men den här täcker bättre mina känslor.
Den gamle hade själv en helt underbar sångröst. Du ÄR den ende är alldeles rätt tempus – han finns i hela mitt system fortfarande – men igår slog det mig plötsligt:
Jag kommer aldrig mer höra honom sjunga!
Vanligtvis när någon går bort , så nollställs min hjärna. Det är en yrkesskada. Jag har fått ett problem att lösa: De anhöriga. Och de praktiska omständigheterna.
Men det går inte med Per. Jag saknar honom och sörjer honom, Jag ser honom framför mig. Jag tyckte mycket om honom.
Hans
tårarna rinner…Jag känner er inte men jag brukar läsa din och Lottens blogg ibland. Skönt att du fanns DÄR. Du är den ende. Jag brukar nynna på den melodin ibland. Vi har det också så vi två, man vet ju inte hur länge.
Stor Kram.
Det är sällsamt att innerligt sakna en person som man samtidigt bär med sig så mycket av. Jag tänkte till exempel på pappas ögonbryn alldeles nyss. Sen kände jag efter i min egen panna; där sitter de ju!
Här ska sjungas – mer och ljudligare än någonsin!
Farfars sångröst lever kvar! Han har gett både barn och barnbarn fantastiska sångröster.