Denna bok från 2006 har jag som vanligt haft i min läsasnart-lista en längre tid. Jag griper mig verket an i början på april – men avbryter för att sticka emellan med The private patient.
Sedan händer ju allt på en gång:

Konstfackseleven Anna Odell gör ett examensarbete, där hon fejkar en psykos, för att bli intagen på St: Görans psykavdelning. Överläkaren David Eberhard, tillika bokens författare, anmäler tilltaget till polisen.
…och så är karusellen igång
D.E beskriver i sin bok I trygghetsnarkomanernas land ,
Sverige och det nationella paniksyndromet, hur han i sitt arbete som psykiater möter allt fler unga människor som inte vågar leva, flyr in i diverse insufficienstillstånd därför att de inte konfronterats med det normala livets nyckfullhet och påfrestningar.
Han beskriver hur han inspirerats av att ta till orda efter att ha bevittnat den miserabla katastrofberedskapen i samband med tsunamin 26 december 2004.

Själva tävlingsförbudet i det moderna samhället är intimt förknippat med en panisk rädsla för att avarterna av tävlingen ska skada befolkningen. I stället för att fokusera på hur man hanterar en dålig vinnare väljer man att bannlysa alla form av tävling.
—
Vi har en föräldrageneration som av olika skäl (ofta av ren välvilja, men inte sällan av dåligt samvete till följd av för litet tid avsatt för barnen) konstant försöker öka barnens trygghet.
—
Jag hävdar att urholkningen av traditionell kunskap, liksom flera andra tillkortakommanden i den moderna skolan, faktiskt beror på det nationella paniksyndromet. Det har helt enkelt blivit för obehagligt för pappa staten att dana elever. Något som i sig vittnar om att staten i grunden känner panisk skräck för motstånd och svårigheter.

Han beskriver ett par, båda utan tidigare relationsproblem eller psykisk insufficiens, som båda uppsöker psykiatrin, kvinnan efter ett allvarligt självmordsförsök, för att deras relation pajat.

I detta fall av tusentals har båda drabbats av en uppenbar oförmåga att hantera det normala separationsförloppet.
—
Paradoxen är att de båda är ett typfall ur en generation som inte klarar av att hantera livet på grund av sin rädsla för döden Detta till trots leder de motgångar de drabbas av till att de försöker ta livet av sig.

Han går igenom hur ”samhället – staten” på alla sätt försöker öka tryggheten för de unga genom att minimera alla tänkbara risker in absurdum. Genom tävlingstabut får de orealistiska förväntningar på sina egna möjligheter och bristande förmåga att uthärda även måttlig stress.
Resultatet blir ett räddhågat samhälle där större och större delar av populationenen är ”utbränd”

Läs även här
Receptet kommer på de sista sidorna sid 316-17:

Jag citerar:
Det är nämligen inte tryggheten som är det viktiga.
Det är kärlek, värme, mat och mening.

Jag tycker att David Eberhard verkligen har skrivit en angelägen bok där han analyserar hur vi kunnat bli världens mest långlivade fysiskt friskaste folk med det uslaste psykiska välbefinnandet.

I dagarna har jag nåtts av nyheten av att han skrivit ytterligare en:

Ingen tar skit i de lättkränktas land
som jag ska läsa när den kommer i pocket…