Med anledning av diskussionen om tågresor på Lottens blogg,
finner jag tillfälle att slutredovisa * en utmaning.

1953 gjorde jag och en klasskamrat en 6 veckors tågresa till Italien. Vi arbetade först 6 veckor som sjukvårdsbiträden för att i mitten av juli avresa med Skandinavien-Italienexpressen. Vi steg först av i Lugano, för att sedan fortsätta till Venedig – Firenze – Sorrento (Amalfi) -Taormina på Sicilien och slutligen Rom. En av de sista dagarna i Rom var den 15 augusti. Vi var mycket ambitiösa, det som förenade oss var ett stort konstintresse – så vi hade fullt upp.
Dock, den 15 augusti var ingen bra dag. Det var ju högsommarvarmt och vart vi än kom visade det sig vara stängt. Det var Jungfru Marie Himmelfärdsdag – en viktig helgdag för katolikerna.
Någon vecka senare var det dags för hemfärd. Vi hade köpt vår biljett redan i Helsingborg. Vi infann oss i synnerligen god tid vid Stazione Termini.

Tåget avgick tidigt på förmiddagen. På den tiden vid längre tågresor hade man alltid platsbiljett. Detta utmärktes med lappar ovanför sätet, och namnet på reservanten. Vår kupé var en för åtta personer – där vi hade de två platserna närmast gången – på de övriga stod det Chiaradia. Vi bävade – såg framför oss en siciliansk barnfamilj!

Så småningom släntrade det in, en och en, sex tystlåtna herrar i varierande ålder i egendomlig fritidsklädsel.
Alla verkade trötta, den yngste sov.
Vi satt tysta och tillsnörpta i våra hörn. (Vi hade under resans gång inövat ett synnerligen avståndstagande kroppsspråk för att slippa sexual harassment!)

Tåget satte sig i rörelse. Efter någon halvtimme tog någon fram en kortlek och en resväska som spelbord. ”Il bambino” – som vi sedermera lärde oss att han kallades – fortsatte sovandet.
Vi himlade med ögonen – ”ska dom nu spela poker också”.
MEN
Vi hade faktiskt roat oss under det gångna läsåret att varje vecka spela bridge med två andra klasskamrater – så vi var tillräckligt insatta att förstå att det var det de gjorde…
MEN
De bara bjöd och spelade ut och la upp träkarlen – sedan slog de ihop och delade ut igen – uppenbarligen säkra på utgången utan att spela korten!

Allteftersom vi närmade oss Alperna började de klä på sig. I höjd med Poslätten kastade någon ut en fråga om en fiasco som vi hade som vattendunk sedan det ursprungliga innehållet konsumerats..
Frågan ställdes inbördes på italienska, jag svarade och de blev litet generade över att vi förstod vad de hade sagt!
I höjd med Zürich blev vi inviterade på lunch i restaurangvagnen av 6 kostymklädda gentlemän! Il bambino hade vaknat….

De skulle till först København och sedan till Helsinki för bridgetournaments. Vid besöket i Danmark hade de för avsikt att besöka Hamlets Kronborg. Då de förstod att vi bodde i Helsingborg mitt över blev de intresserade att ta färjan över för ett besök !

Tyvärr fick vi någon dag efter hemkomsten telegram om att deras resa till Helsinki hade tidigarelagts så Helsingørbesöket fick ställas in….

MEN

På vägen upp genom Tyskland frågade vi om vi inte fick spela en robbert med dem – så vi kunde skryta med att ha gjort det. Och det var innan de hade sina allra största framgångar.

The Blue Team (Italian: ”Squadra azzurra”) was the team that represented Italy in international bridge tournaments, winning sixteen world titles from 1957 through 1975. For the most part, the core of the team was made of pairs Giorgio Belladonna – Walter Avarelli, Benito Garozzo – Pietro Forquet and Camillo Pabis Ticci – Massimo D’Alelio, with Eugenio Chiaradia and Guglielmo Siniscalco playing in early years, and Dano De Falco, Arturo Franco, Vito Pittalà in late years. The spiritual father and long-time coach (non-playing captain) of the team was Carl’Alberto Perroux.

Utöver Chiaradia är jag ganska säker på att Belladonna och Avarello var med.

* Mja, slutredovisa och slutredovisa, jag har ju Padre Pio kvar!