Så var det dags!
Resan var ju en följd av 80-årspresenten:
som tilldrog sig på Royal Festival Hall
där vi faktiskt varit i början på 70-talet med grabbarna och avlyssnat
Det är numera inte bara en konsertsal utan rymmer lekrum:
restaurant mm
Vi utnyttjade faciliteterna och åt middag med Oxfordtösen
TILLS
Det var dags!
Jag köpte mig ett program
Det var förbjudet att fotografera
VILKET jag åtlydde
MEN
inte alla.
Han var ovanligt allvarlig
Recension The Times:
You know the sushi restaurant experience, with morsels passing on a conveyor belt and the empty stomach that lingers no matter how many plates you lift off? Frustratingly, here it was in concert form. Jonas Kaufmann’s new Puccini album, Nessun Dorma, features 16 juicy vocal flights placed back to back, but this Raymond Gubbay spin-off with the London Philharmonic Orchestra and the conductor Jochen Rieder kept dotting the world’s star tenor between too many instrumental interludes.
Orchestra 5, Kaufman 4: that was the score at the end of the first half, and the hunger pangs were only increased by the recondite nature of the earliest material in a programme arranged chronologically. Puccini’s fingerprints might be plastered over operas such as Le Villi and Edgar, yet it took more than an hour to reach Tosca and arias popular enough to raise an audience cheer. Compensating pleasures included Puccini’s lambent orchestrations, the elegant poise of the LPO’s woodwinds and heartfelt cries from the principal cellist, Pei-Jee Ng.
We needed that voice, so flexible, focused and multicoloured. Occasionally bolstered by throat-soothing lozenges, Kaufmann didn’t seriously disappoint. He immediately revealed his dramatic and lyrical probity in the shifting moods of Ecco la casa from Le Villi, though the evening’s full glories came much later with his hushed pirouettes during E lucevan le stelle, the controlled dynamic pacing of his Nessun dorma (no empty stadium rattler here) and the sweet caress of his final encore, Licinio Refice’s prayer-song Ombra di nube.
I’d also hand the orchestra a bouquet for the melancholy beauty of its Suor Angelica intermezzo — the final notes poignantly dangling like threads from a forlorn spider’s web. If only this concert’s conveyor belt had moved faster and contained more plates of Kaufmann.
Det visade sig att han följande dag skulle mottaga ECHOpreis: Sänger des Jahres i Berlinvilket för mig förklarade hans något dämpade beteende.
OCH
har tillfört ytterligare inlevelse av åhörandet från YouTube etc!
Plus que une fois dormir, c’est ce que je disais, CONCERT ANNULE à Bruxelles. 20 octobre..
Det är lite overkligt det där, att se en artist som haft stor betydelse för en plötsligt stå tjugo meter framför en. Kommer t.ex. ihåg när jag såg David Bowie i Göteborg 1983 – det var alldeles surrealistiskt.
Bättre än Mumford & Sons!
Jag minns faktiskt när vi såg Philippe Entremont – men har svårt att bestämma mig för vad han spelade. Dels har jag ett minne av att ha hört Mozarts 21:a (”Elvira Madigan”) med honom. Dels vet jag att jag har hört Ravels vänsterhandskonsert också.
Kan det vara så att jag hört Entremont två gånger, och vänsterhandskonserten i Helsingborg?
Du har så rätt:
Vi åhörde först Philippe Entremont på Konserthuset i Helsingborg och blev hänförda! Jag minns inte att han spelade ”Elvira..” men du har säkert rätt. Däremot är jag säker på det här med den enarmade brorsan Wittgenstein , just sådana Proustska sammanträffanden som jag tänder på!
Koppen (se länk och blogg 28/10 )har jag fortfarande kvar. Den tål ju inte diskmaskin – varför den reserverats för kaffedrickning vilket jag ägnar mig åt alltmera sällan.
Pingback: I Paris | Vikeningarna funderar