Efter en tur i trädgården då jag noterat att höstfärgerna efter förra veckans köldknäpp börjat lysa upp de sommartrötta rabatterna sitter jag här och hör hur stormen rasar där ute. I min ”skolade” hjärna dyker det upp gamla versrader:
Hösten är kommen, hör stormarna gny!
Svanen tar afsked och svalorna fly!
Blomman har bäddat i mossan sin graf,
Vågorna brusa på villande haf.
Näcken mot klippan guldharpan slår,
Skogsbruden fäller sitt grönskande hår.
Solen är slocknad, så mörkt blir på hed;
Regnbäckar gråta längs fjällarna ned.
Källan på knä står invid deras fot
Och i sin urna tar tårarna mot
Sommarn här nere har slutat sitt lopp,
Där uti stjärnorna tindrar han opp.
Gröna visboken publicerades första gången 1949. Mitt exemplar är femte upplagan från 1964.
Denna vistext fanns i alla sångböcker på fyrtiotalet. Jag försökte via Google lista ut vem som skrivit den – men fick leta fram Gröna visboken i När-Var-Hur serien för att komma fram till att det var Carl Fredrik Dahlgren.
Sökte på ”Näcken mot klippan
guldharpan slår” och upp kom
O W Uddén. Det är nog
Olof Wilhelm Uddén, tonsättare, 1799-1868,
anställd vid tullen. Som tonsättare är U. fort-
farande känd tack vare manskvartetterna
”Hösten är kommen” och ”Över fjällarna grå”
Jisses vad, det blåser hos er. Här är det kav lugnt — djupblå himmel mot gul-röd-gröna träd
Pingback: Höstmums | Vikeningarna funderar