När jag kom hem på onsdagskvällen efter genomförd veteranorientering unnade jag mig en
Filmkväll framför TV:n. Filmen Bright star visade sig handla om John Keats.
När jag 1953 kom till Rom var ju besök vid Spanska trappan och Protestantiska kyrkogården anbefallet av Ellen Rydelius i hennes resehandbok Rom på 8 dagar! Just besöket på Protestantiska kyrkogården mindes jag som särskilt stämningsfullt varför vi på försenad bröllopsresa gjorde återbesök
Axel Munthe gjorde ju via sin Boken om San Michele Keats åter aktuell:
Sedan jag sist skrev Er har jag återvänt till det aktiva livet, jag har varit i Paris och hämtat mina saker och är nu installerad som doktor i Rom i samma våning som den där Keats och Severn bodde och stackars Keats dog. Jag behåller emellertid mitt lilla hus på Capri där jag ärnar tillbringa somrarna.
MEN
Det är först de senaste 20 åren som Romantikernas poesi trängt sig på oss/
mig:
A thing of beauty is a joy for ever:
Its loveliness increases; it will never
Pass into nothingness; but still will keep
A bower quiet for us, and a sleep
Full of sweet dreams, and health, and quiet breathing.—-
”Storbritanniens romantik hade en annan sida som var mer genuint målerisk. Den drömska naturmystiken kom till bildligt uttryck i John Robert Cozens, den sene Thomas Girtins, John Constables och William Turners väder- och ljusskildringar, och i lyriken av den så kallade sjöskolan: William Wordsworth och Samuel Coleridge. Känslosvärmeriet, sagomotivet och en religiös extas uttrycks senare under den viktorianska eran, av prerafaeliterna Edward Burne-Jones och Dante Gabriel Rossetti. Denna rena estetik, fri från politiska idéprogram, företräds i lyriken av både Shelley och John Keats.”
