Denna bild är tagen redan den 1ste juli men medtogs till båtföraren för att bestämma dropplats.
Den minnesgode erinrar sig att den gamle vid havet den 2dre juli stupade i strandkanten vid Norra stranden i Viken strax söder om Svinbådans fyr.
Nu var det så dags för gravsättningen. Enligt den gamles anvisningar kremerades han, och han önskade bli strödd. Vi tog snabbt reda på att man kunde, efter att vederbörligen ha fått tillstånd från Länsstyrelsen, strö, eller snarare sänka hans aska i havet.
Jag hade omsorgsfullt valt ut en dag som var av symbolisk betydelse för oss – (mer om detta i ett senare blogginlägg). När dagen randades var det stormvarning….
Begravningsbyråns representant var där medförande ”urnan”. Den är av ekologiskt material och upplöses så småningom helt. ( ingen miljöförorening här inte…)
Jag medförde lappar med bilden ovan för att informera om VAR sänkningen skulle ske, och de haiku (se nedan) jag diktat när jag på morgonen vaknade vid regnsmatter mot fönsterrutorna. Vi fäste en sådan lapp på urnan, eftersom vi ej lyckades få upp knuten för att få I den.
Så var det då dags att äntra båten.
Väl framme vid ”platsen”, se rubrikens position, dvs rakt ut från vår badplats vid Svinbådan gick vi ut på akterdäck….
Vinden hade stillnat för ett ögonblick medan den svängde över på sydväst. så de vågade stänga av motorerna en stund.
Det ser ut som vi bara var två – men fotografen bakom kameran blev ju ej förevigad….
Dessutom finns ju ytterligare en son som varit tvungen att lämna walk over.
Med teknikens landvinningar kunde han dock vara med oss via etern.
Stoftet från älskad
make och far nu simmar
i brusande hav.
Sommarens stiltje
förbytts i höstligt regnrusk,
dock vila i frid!
Se även
Nu kunde vi i lugn och ro anträda färden hem.
….och sedan for alla till stranden och badade..
eller snarare
Vi gick till Restaurang Bryggan och åt festmåltid!
Se även
Och
Ett sorgligt och samtidigt vackert inlägg som fick ögonen att tåras på mig.
Vackert, med bilder och haiku. Det känns som att simmaren är i sitt rätta element nu
Vilken tur att blåsten inte var värre än att ni kunde gå ut
Fint gjort!
Det var väldigt vackert.
Jag var lite orolig över vädret men nu är jag glad att veta att farfar vilar i frid.
Mycket fina dikter.
Det finns en dikt av någon av de engelska 1700-talspoeterna, Wordsworth eller Coleridge, tror jag – som innehåller strofen.
"Min far vilar på fem famnars djup."
Jag har försökt hitta den men ännu inte lyckats.
/G
Kristoffer: Vi hade verkligen tur, (Farfar och jag brukade alltid ha tur med vädret): Efter båtfärden blåste det upp alltmer och blåste sedan i mer än ett dygn 20-22 m/sek; det har inte mojnat än, men nu är det bara 14 m/sek…
Ur minnet:
Full fathom five thy father lies
Of his bones are coral made
Those are pearls that were his eyes
Tror att det är The Tempest av Shakespeare.
*googling away …*
Jo, visst är det The Tempest och det är Ariel som sjunger:
ARIEL, sings.
Full fathom five thy father lies;
Of his bones are coral made;
Those are pearls that were his eyes;
Nothing of him that doth fade
But doth suffer a sea-change
Into something rich and strange.
Sea-nymphs hourly ring his knell:
[Burden within. Ding-dong.]
Hark! now I hear them, – Ding-dong, bell.
T.S. Eliot inkluderade
Shelleys gravsten
Keats gravsten: ”Here lies One Whose Name was writ in Water”.
Pingback: SSS= Solig SeptemberSöndag | Vikeningarna funderar