Sjöskogsmöte

Efter orienteringen i Sjöskogen passade vi på att plocka litet lingon och en del svamp. Det var mest tegelkremla men även någon enstaka björksopp som kom väl till pass till middagens fiskfilé.
På väg hem kom en glad gosse spurtandes för att vinna över pappa. Jag ropade uppmuntrande till honom men han var blyg. Det visade sig vara en holländsk familj på sitt första besök i Sverige. De hade varit i Kalmar på bröllop och passat på att också besöka Kolmården.
De var fascinerade av allt utrymme i Sverige – pappan beskrev livligt hur de kört mil efter mil och bara skog och skog.
Det visade sig att vi var lika intresserade av historia och utbytte livligt insikter och erfarenheter om Kalmarunionen, befrielsen från den spanska kronan på 1580-talet och den stora övervämningen i Holland 31 januari 1953 och dess följder:

Natten innan hade en storm från Nordsjön tryckt ner vatten mot den Engelska kanalen vilket ledde till ett högt vattenstånd, men som också var vanligt för årstiden och de flesta trodde att vattnet sedan skulle återgå som brukligt till en normal nivå. Men så var inte fallet den 31 januari 1953, och det Kungliga Nederländska Meterologiska Institutet utfärdade ett varningstelegram om ”farligt hög nivå för tidvatten”.
Denna varning nådde inte ut till alla myndigheter och radion hade slutat sända vid midnatt och skulle återuppta sändningarna först vid kl 8:00.

Folk som insåg faran då tidvattentabellerna inte stämde påbörjade försök att rädda landområden. Men man gjorde det förgäves, för runt 2-tiden natten mellan lördagen de 31:e januari och söndagen den 1:a februari började vatten strömma in över dammarna och efter dryga timmen brast merparten av de dåligt underhållna och svaga fördämningarna som inte kunde hålla emot trycket från vattenmassorna.
Eftersom det var söndag utkom ingen tidning och de uppgifter som inkom till redaktionerna nådde inte folket, dock kunde radion nå ut och meddela katastrofens storlek som nu var påtaglig för folket i de drabbade områdena.
Efter ett tag kom så det efterlängtade lågvattenståndet och många tog tillfället i akt att fly från sina förstörda hem upp mot högre och säkrare mark med hjälp av båtar. Någon omfattande räddningsaktion hade inte påbörjats. Men det skulle behövas, för senare mot natten mellan den 1:e och 2:e februari började så vattnet återigen att stiga och denna gången högre än föregående natt. Folk kunde inte göra annat än att klättra högre upp på hustak, vindar, kullar och fragment av dammar som förstörts. Men byggnader och liknande kunde inte stå emot och kollapsade. Människor spolades iväg, många drunknade, en del fick tag på något bråte att flyta på, andra spolades upp på fördämningar. De som överlevde hade varken tillgång till dricksvatten eller mat, och räddningsaktioner var svåra att organisera med båtar som hade tillräckligt lågt köl för att inte gå på grund på något översvämmat objekt eller byggnad. Då stormen fortfarande pågick försvårades också provianttillförsel via flygplan. Många som bodde i andra delar av Holland hade heller inte fått mycket information om vad som hade hänt. Under måndagen kunde ett omfattande arbete med evakuering och räddning av överlevande ta sin början genom hjälp från holländska Röda Korset och många grannländer. Arbetet förflöt mycket effektivt och under nästkommande dag hade man nått en vändpunkt då hundratals fartyg räddade folk från deras skyddstillhåll. Inom vissa regioner hade militären tagit över och styrde upp arbetet. Vid kvällningen hade nästan alla räddats.
Men under dessa katastrofartade dagar hade totalt 1 853 människor omkommit (de flesta bosatta i Zeeland, Zuid-Holland och Noord-Brabant), drygt 200 000 hektar markområden var satta under vatten, nära 300 000 människor hade mist deras hem och ägodelar, drygt 200 000 boskapsdjur drunknade. Fördämningsbankerna hade tagit stor skada och 48 kilometer hade brustit samt 139 kilomter skadats kraftigt
.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *