Just som jag läst ut andra delen av Alexander McCall Smith´s serie om The No 1 Ladies Detective Agency tar jag del av Andreas Lokkos sågning av serien och filmatiseringen av första delen.
Hör här:
…McCall Smiths tomma, ytliga och, ärligt talat, urusla romaner…
…Damernas detektivbyrå har ingenting med den moderna kriminalvärlden att göra…

Nej, det är ju just det som är poängen!

I skrivande stund sitter jag – och världen i övrigt – och väntar på resultatet av valet i Zimbabwe i helgen!
Då är jag glad att jag fått en inblick i att livet i Afrika inte bara är eländes, elände…
Ur Wikipeda:
Botswanas ekonomiska tillväxt är sedan självständigheten 1966 en av världens största. Ekonomiska tillväxtet var i genomsnitt över 9% per år från 1966 till 1999. Under denna tid har landet förvandlats från ett av världens fattigaste länder till ett medelinkomstland. Diamant-utvinningen är en av de största anledningarna till utvecklingen, och för närvarande står diamanterna för en tredjedel av BNP och 90% av exportinkomsterna. Andra viktiga näringsgrenar är turism och jordbruk. Det negativa i Botswanas ekonomi är en hög arbetslöshet och att hälften av befolkningen är mycket fattig, samt stor illegal invandring ifrån Zimbabwe vilket lett till att man måste bygga ett stängsel länderna emellan. Det är också möjligt att diamant-tillgångarna håller på att ta slut.

Via Mma Ramotswe´s förtjusande gestalt – traditionally built – och hennes klienter i Detektivbyrån som hon startat på de pengar hon ärvt efter sin far – får vi inblick i ett annat – vänligare Afrika.
Livet är verkligen inte utan bekymmer
MEN (för att tala som TONY i Let´s dance..)

Genom att beskriva Precious Ramotswes inställning till sina medmänniskor och klienter lyckas Alexander McCall Smith förmedla att människor i Afrika – närmare bestämt Botswana – inte är annorlunda än – ja, jag kommer att tänka på tillvaron på torpet i Skogslund i Hå under sommarferierna på 40-talet och människorna där.
ELLER
Vi har just sett om Mitt liv som hund på SVT.

1970 sades det i Lund att vi som studerade där på 50-talet hade mer gemensamt med UARDAgenerationen än med den/de efter 1968!

Och min ungdoms Småland som det skildras i Mitt liv som hund – och därmed jag – har mer gemensamt med människorna i A. McCalls Botswana än med Stureplans vackra folk och dess svans!

I andra delen, Tears of the Giraffe, smygs mörkare omständigheter in – maktmissbruk och korruption – men även svek och illvilja från grannar och tjänstefolk.

Genom att ”de goda människorna” håller ihop kan detta neutraliseras – eller åtminstone klaras upp så att de förfördelade får tröst och lindring.

Jag kommer att tänka på mitt allra första blogginlägg 9 januari 2006, som var en recension av Peter Sylwans bok Tillit:

Tillit är en bok om vår tids vetenskap och om vad den säger om hur det är att vara människa. Som en röd tråd genom berättelsen går tilliten som det avgörande villkoret. Om vi inte kan lita på varandra , om vi inte kan känna tillit, då kommer vi inte heller att kunna finnas till.

Böckerna bjuder också på en skildring av livet i Botswana, i Gaborone i kanten av den stora Kalahariöknen och Setswana way of life.