Min farmor hette Ida.
Hon dog 25/5 1935.
Jag föddes 24/7 1935.
Se även blogg 21 augusti d.å.
Det var ju ganska naturligt att min fader, när den förstfödda visade sig vara en dotter såg till att jag döptes till IDA.

Det var inget vidare att heta Ida på 40-talet. På skoluppropen gick man efter kyrkobokföringen och alla namnen räknades omsorgsfullt upp. Den enda trösten var att flera i klassen släpade på än värre ok…
Enda fördelen var att jag som Ida hade NAMNSdag – vilket då inte förunnades Gunillor.
Med Astrid Lindgren blev Idornas dagar genast festligare!

Som medarbetare på BVC satt jag på första parkett när det gällde namngivningen:
1966 hette ”alla” pojkar Mikael – ”alla” flickor Carina – de första Idorna dök upp 1973 i samband med Georg Riedels melodi till Idas sommarvisa i filmen Emil och griseknoen

Så nu är det inte ett lika stort trauma att vara uppkallad efter sin farmor!