Den 29 maj berättas om vår utflykt till Stenbrohult.
En i kvintetten saknades.

För att tala med Runeberg:
Bondgossen
Jag huggit, tills min kraft förgått,
och hugger om igen,
och yxans stål är vasst och gott,
Så långt stämmer det!
men furan står dock än.
Det gör den visst inte, de föll med Gudrun.
(Med enstaka undantag Se http://www.lotten.se/ 29/5!)

Min arm var en gång tung och stark;
nu är den mer ej så,
Nu spårar det ur igen!:
se’n vintern om jag ätit bark
och druckit vatten på.

Kosthållet var det inget fel på!

Imponerande resultat!
Summary: The eldest boy Erik, who didn´t participate in the expedition to Råshult on the 26th, was occupied with woodchopping.

Sedan var det dags för litet intellektuellt arbete
(Sundbornbesöket har satt sina spår…)

För den intresserade:
Här följer hela Johan Ludvig Runebergs dikt

Bondgossen
Jag huggit, tills min kraft förgått,
och hugger om igen,
och yxans stål är vasst och gott,
men furan står dock än.

Min arm var en gång tung och stark;
nu är den mer ej så,
se’n vintern om jag ätit bark
och druckit vatten på.

I fall min tjänst jag bytte om
och bättre för mig såg,
jag kanske till en herre kom,
som hade bröd av råg.

Kanske i närmsta stad jag fann
en lön för tro och flit. —
Jag tänker ofta så och kan
dock icke längta dit.

Står fjället där med lövprydd topp
och ser i sjön sin bild?
Går solen där så härligt opp,
och går den ner så mild?

Finns där en dal, som blomdoft strör,
en mo, som tallar bär?
Och hon, vars vallhorn nu jag hör,
skall hon väl finnas där?

Förbi far molnet utan skygd,
till vindens tidsfördriv; —
och utan vän och fosterbygd
vad är ett mänskoliv?

Kanske att Gud hör folkets röst
och lindrar landets nöd;
kanske en bättre skörd i höst
oss ger ett bättre bröd!

Gud har ju nu givit Finland NOKIA!