Som ivriga läsare av denna blogg vet ,
kämpar jag nu med en av världslitteraturens giganter:
Moby Dick
Jag har ju efter cirka 100 sidor insett att det är ett projekt på åtskilliga månader
VARFÖR jag
för att något sånär kunna genomföra mitt läsprojekt med 4 böcker/månad
försöker hitta ”bredvidläsning”
Den här boken låg i en ”mellanhög”,
dvs jag var i början osäker om det gällde en OM-läsning .
Det är troligen så att jag i början av 90-talet, den kom ut -91, köpte den, läste några kapitel,
sedan blev det sommar eller något som distraherade mig,
och den blev liggande i sin ”mellanhög”
FÖR
när jag nu läst cirka 50 sidor, = en tredjedel, blev jag
övertygad : den var oläst
MEN
Det är den inte längre!
Det är en märklig bok.
Den börjar:
Torsten Bergman hette en man, vithårig och tunn.Han var kakelsättare, född 1917. Och alltså den grå novembermorgon år 1982 då denna berättelse utspelas, i Uppsala, redan 65 år gammal. Han sov i en säng, som en gång varit äktenskaplig och dubbel. Nu var den ensam och med lakanen föga tvättade. Gamla tidningar och ett par tomflaskor låg utströdda litet här och var över golvet, och borta i hörnet var den nedhårade gamla svarta mattan där hunden brukade sova.
Sedan börjar ett långsamt trivialt händelseförlopp som beskrivs på denna vardagliga, samtidigt poetiskt noggranna prosa. Efter hand blir det alltmera dystert och efter de ovannämnda första femtio sidorna litet tråkigt…
MEN
Det tar sig!
Återigen blir jag lycklig över LG:s förmåga att stillsamt vända berättelsen till
en allegori över livets förunderliga gåta: Älska, glömma och förlåta!
Vi rundar av med sista dikten i
Om begagnandet av elden:
BLANKHET
Här rådde nu den stilla blankhet
som kunde störas av ett enda årtag.
Årstiden som långsamt svalnar.
Ljudet av kätting som tas loss
och läggs på botten av en eka.
Och rädd att skada denna
vattenspegels sällsamt stora lugn
höll jag min åra svävande i luften