Souvent, pour s’amuser, les hommes d’équipage
Prennent des albatros, vastes oiseaux des mers,
Qui suivent, indolents compagnons de voyage,
Le navire glissant sur les gouffres amers.

A peine les ont-ils déposés sur les planches,
Que ces rois de l’azur, maladroits et honteux,
Laissent piteusement leurs grandes ailes blanches
Comme des avirons traîner à côté d’eux.

Ce voyageur ailé, comme il est gauche et veule!
Lui, naguère si beau, qu’il est comique et laid!
L’un agace son bec avec un brûle-gueule,
L’autre mime, en boitant, l’infirme qui volait!

Le Poète est semblable au prince des nuées
Qui hante la tempête et se rit de l’archer
Exilé sur le sol au milieu des huées,
Ses ailes de géant l’empêchent de marcher.
svensk översättning Nils Bringfelt 1978:
För sitt nöjes skull ofta fartygets manskap
skjuter på albatrosser som sväva i natten
eller lojt är på resa genom vårt landskap
av långseglande skepp över plågsamma vatten.

Knappt har man dem vid relingen liggande skjutna
förrn dessa storkungar hämtade ur det blå
blir vanmäktiga kräk som till sidorna slutna
har vingarna som åror vilka släpa och slå.

Den bevingade jätten blev ett tafatt ök!
Skön var han förr, men nu, vilken ynklig krympling!
En utmanar hans näbbkäft med en pipa rök,
en annan härmar halt denne sjuklige fuling.

Poeten är en like till skyarnas prins
som kan umgås med stormen och skratta åt skytt;
i exil på vår jord, ibland glåpord som bränns,
med vingarna på släp är han fången och lytt.

Det är märkligt vad det låter bättre på franska – eller är det Baudelaire….