Jag utlovade ju efter recensionen av första delen av Stolpes memoarer
EN SPÄNNANDE FORTSÄTTNING
Stolpe skriver så ledigt och lätt, även om svåra ämnen, att jag
på kvällen när jag satte in ovanstående i hyllan
Av bara farten läste
Det är bara 110 sidor med ganska stor stil
OCH
det är en fröjd att läsa.
Jag har till skillnad från Idyll och Orosmoln läst den förut, när den kom ut 1980, och fick i memoarboken ju mycket information om hur SS.s egen uppfattning formades när det gällde de aktuella kulturpersonligheterna som behandlas:
Som framgår av baksidestexten lyckas SS skjuta OL totalt i sank
UTAN
att var oförskämd.
Mycket av det han anför för att styrka sina påståenden består i CITAT
dvs det är OL själv som skriver oförskämdheterna mot nationalklenoderna.
Bara ett exempel från sidan 68 som handlar om Hjalmar Gullberg:
” Det gyllene legendljus som Gullberg lägger tjocka lager av på sin lyriska tavla”, säger han,”kommer från en stjärna som längesedan slocknat”
Ja, för honom (dvs OL) har den verkligen slocknat.
Exemplet visar vilka väldiga områden av europeisk ande-och kulturliv
denne kritiker själv avskurit sig från.
Varför har han gjort det?
Därom ger hans författarskap klart besked: därför att amoralism är oförenlig med varje form av andligt liv. Det är av samma skäl som hans Dantebok ger en helt snedvriden bild av kristenhetens störste diktare. Allt hos honom som är kristet underkänns.
OCH
det är glimrande ROLIGT
man kluckar av förtjusning.
PS Långt innan denna bok kom ut, nämligen 1969 sa´vi upp vår mångåriga prenumeration på DN
Det var framför allt tjejmaffians härjningar och , som vi tyckte oss ana, Jolos misstrivsel som föranledde detta.
Sedan dröjde det till Gustaf von Platen blev chefredaktör 1974 för Svenskan som vi valde att åter ha en rikstidningsprenumeration DS
Det är mycket som går förlorat i förståelsen av världen om man saknar andlighet. Sven Stolpe sätter fingret på det som väl ingen annan efter honom.
Jag läste också biografin över Lagercrantz med förtjusning – däremot minns jag en och annan oförskämdhet, bland annat något i stil med: ”Man skulle tro att L har någon sorts defekt” (observera att detta inte är ett riktigt citat utan taget i minnet). Icke desto mindre är boken viktig för att förstå den andlig-kulturella nöd som Sverige lidit av i decennier. Och Stolpe är så vitter. Det är en fröjd att läsa!
Det kommer mera:
Inte av SS utan Knut Ahnlund.
Jag har berg av gamla understreckare som jag sparat för att läsa” när jag får tid”
Det fick jag igår. Den är från 2007 och handlar om Pär Lagerkvist…
Följ den spännande fortsättningen!
Pingback: Blåsten av ett temperament | Vikeningarna funderar