Stolpe in

Jag utlovade ju efter recensionen av första delen av Stolpes memoarer

EN SPÄNNANDE FORTSÄTTNING

Stolpe skriver så ledigt och lätt, även om svåra ämnen, att jag

på kvällen när jag satte in ovanstående i hyllan

Av bara farten läste

 Det är bara 110 sidor med ganska stor stil

OCH

 det är en fröjd att läsa.

Jag har till skillnad från Idyll och Orosmoln läst den förut, när den kom ut 1980, och fick i memoarboken ju mycket information om hur SS.s egen uppfattning formades när det gällde de aktuella kulturpersonligheterna som behandlas:

Som framgår av baksidestexten lyckas SS skjuta OL totalt i sank

 UTAN

 att var oförskämd.

Mycket av det han anför för att styrka sina påståenden består i CITAT

dvs det är OL själv som skriver oförskämdheterna mot nationalklenoderna.

Bara ett exempel från sidan 68 som handlar om Hjalmar Gullberg:

” Det gyllene legendljus som Gullberg lägger tjocka lager av på  sin lyriska tavla”, säger han,”kommer från en stjärna som längesedan slocknat”

Ja, för honom (dvs OL) har den verkligen slocknat.

Exemplet visar vilka väldiga områden av europeisk ande-och kulturliv

 denne kritiker själv avskurit sig från.

Varför har han gjort det?

Därom ger hans författarskap klart besked: därför att amoralism är oförenlig med varje form av andligt liv. Det är av samma skäl som hans Dantebok ger en helt snedvriden bild av kristenhetens störste diktare. Allt hos honom som är kristet underkänns.

 OCH

det är glimrande ROLIGT

man kluckar av förtjusning.

PS Långt innan denna bok kom ut,  nämligen 1969 sa´vi upp vår mångåriga  prenumeration på DN

Det var framför allt tjejmaffians härjningar och , som vi tyckte oss ana, Jolos misstrivsel som föranledde detta.

Sedan dröjde det till Gustaf von Platen blev chefredaktör 1974 för Svenskan  som vi valde att åter ha en rikstidningsprenumeration DS

3 svar på ”Stolpe in

  1. Det är mycket som går förlorat i förståelsen av världen om man saknar andlighet. Sven Stolpe sätter fingret på det som väl ingen annan efter honom.

    Jag läste också biografin över Lagercrantz med förtjusning – däremot minns jag en och annan oförskämdhet, bland annat något i stil med: ”Man skulle tro att L har någon sorts defekt” (observera att detta inte är ett riktigt citat utan taget i minnet). Icke desto mindre är boken viktig för att förstå den andlig-kulturella nöd som Sverige lidit av i decennier. Och Stolpe är så vitter. Det är en fröjd att läsa!

    • Det kommer mera:
      Inte av SS utan Knut Ahnlund.
      Jag har berg av gamla understreckare som jag sparat för att läsa” när jag får tid”
      Det fick jag igår. Den är från 2007 och handlar om Pär Lagerkvist…
      Följ den spännande fortsättningen!

  2. Pingback: Blåsten av ett temperament | Vikeningarna funderar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.