Efter ett stopp på Ravlunda kyrkogård med Fritiof Nilssons berömda epitaf var det så dags för Haväng. Det dåliga vädret kunde inte förminska platsens magiska skönhet, odödliggjord i Anders Österlings dikt:
I ensligt landskap rinner ån mot havet
och gräver ner sig mellan gröna brinkar.
En sista ättehög på stranden vinkar
sitt avskedsstecken, halvt i sand begravet.
En glesnad rest av den försvunna skogen
står kvar som harpa för den hårda östan.
Den kärva marken andas fin förtröstan:
sandnejlikan har blivit nejden trogen.
Helt för sig själva leva dessa kullar.
Backsvalan svingar sig ur jordens gömmen.
Forellen spritter i den klara strömmen.
Väduren betar, medan åskan rullar.
I tomma sällskap skall jag tänka ofta
på detta enkla smycke av naturen,
en amulett, i minnets kedja buren,
där Hav och Äng ur blotta namnet dofta.
Anders Österling
1884 – 1981
Diktsamlingen Tonen från havet, 1933
Se även
Det första fotot är ju jättespännande i sitt perspektiv, med molnet och paraplybäraren! Bra jobbat!