I förrgår var första dagen på länge då det inte var en självklarhet att njuta strandliv. Jag passade på att inspektera tillväxten på Svedberga kulle.
Jag noterade att fåren som brukar ströva på toppen var utbytta mot nötkreatur! De äter tydligen även björnbärsrevor – i hagen var stånden märkbart reducerade… (?)
Det är dock ingen risk att bli utan bär – en del toppbär är redan mogna, jag samlade de första 3 decilitrarna.
Även svampen är på G: kantkremlor och kantareller räckte till en svamptoast till lunch.

Hemkommen läser jag ur Håkan Nessers augustibrev:

Med åldern kommer en längtan till det enkla och det stilla tillbaka. Träd, gräs och stenar – i varje fall gäller det undertecknad. Det kan vara nog av upplevelser, tid att gå tillbaka till naturen, den som alltid tålmodigt stått och väntat på en och som kommer att stå kvar när man är borta. Blåelden, vallmon och strandrågen. Man ska väl inte påstå att man alltid förstår sig på herr Bergman, som levde i fyrtio år en fågelflyghalvtimmes väg härifrån, men han sa något om att på Fårö fick allt sin rätta vikt och betydelse. I synnerhet han själv. Och visst är det så; det är inte i manegen, på arenan eller i bloggbruset som människan egentligen hör hemma – manegen och arenan och bloggbruset är mera som ett sådant där gammaldags flugpapper, där de som kommer lite för nära eller inte kan hålla sig borta fastnar. Och när man sedan sitter där och tvittrar kan det vara svårt att riktigt veta vem man är.