som vi tog del av strax den kom ut 1957. Vi lånade den av någon – eller på biblioteket – men jag har för en billig penning kunnat köpa mig ett exemplar på bokbörsen.

Redan den gamle konstaterade att Alf Åbergs bok, som ursprungligen kom ut 1956, är mycket stimulerande och intressant läsning. AÅ lyckas med att i ett och samma avsnitt Det öde landet både berätta om turistande i sydvästra Irland, redogöra för en statlig utredning och avsluta med ett citera ett skådespel av Yeats:

I ett av husen bodde sagoberättaren Séan Ó Conaill.
—
På andra sidan vägen ligger ruinerna av ett litet munkkloster från tidig kristen tid. Ännu kan man urskilja några av munkcellerna under stenhällarnas tak. Utanför grunden till den nu försvunna kyrkan står flata stenar ännu uppresta. Gnider man gräs på deras yta tecknar sig det kristna korset i graniten. Häruppe ringde kyrkklockor en gång. när den klangen var okänd i större delen av Europa.
—
På vägen utanför möter oss en vacker kvinna i spetsen för fyra mycket trasiga barn. Hon har rött hår av den kulör, som förr skrämde byns fiskare från vettet. Att möta henne betydde olycka på färden – det återstod bara att gå hem igen! Hur det talet uppstått vet man inte – kanske det är en reminiscens från de rödhåriga vikingarnas tid?
—

Den rödhåriga kvinnan är upprörd för att de stängt skolan. Detta föranleder sedan AÅ att redogöra för en utredning om emigrationen som den irländska emigrationskommittén under ordförandeskap av dr James P. Beddy avgivit, för att avsluta det 9-sidiga kapitlet:

Helvetet eller Connaught – det var det val som Cromwell en gång ställde de besegrade irländska bönderna inför. ´Vi valde Connaught´, sade en irländare till mig, och överlät den andra till Cromwell.´
Connaught är västra Irland , det är granit, tång, sanka torvmossar och små glimtar av grönt gräs, ett stenland där ingenting växer utom sten. När man farit timme efter timme genom detta kustlandskap, frågar man sig till slut varför någon stannar kvar – med den höga levnadsstandard, som nu gäller som enda livsnorm i länderna väster- och österut.

På återvägen hämtade vi upp i bilen en gumma som kom från betesmarken. Min chaufför kände igen henne. Hon hade i sin ungdom varit förlovad med en man som emigrerat till Amerika. Hon hade stannat kvar, därför att någon måste ta hand om föräldrarnas gravar. Hon skötte nu en liten gård alldeles ensam och hade varje dag lång väg att gå till kreaturen.När hon kom upp i bilen, började hon på sitt gaeliska tungomål prisa Guds godhet som låtit henne få bilskjuts idag. Min chaufför instämde i detta lov till Gud, som låtit honom se den gamla kvinnan vid vägkanten. En lång stund var bilen full av tacksägelser.
Chauffören, hans hustru och den gamla kvinnan började tala med varandra. För undvikande av onödiga och besvärliga förklaringar presenterades jag som chaufförens kusinbarn och fick besked att jag liknade hans släkt. Samtalet rörde skilda ämnen – åsnans företräden framför hästen, prästen vägran att hålla predikan på gäliska (är det inte skam av kyrkan att skicka hit folk som inte förstår vårt språk?), den gamla dansbanan utanför byn, där sju lag dansat polka mot varandra förr i världen, då bygden var full av ungt folk. När vi släppte av kvinnan flera kilometer längre fram prisade hon på nytt Guds nåd denna underbara kväll. Inget språk är så rikt på böner och lovord som gäliskan, det irländska fattigfolkets språk!.
Jag såg hennes ljusa klänning förvinna längs stenvallen och erinrade mig några rader i Cathleen, Houlihans dotter´, det drama där W.B. Yeats sökte fånga Irlands själ:

´- Såg du någon gammal gumma gå utför backen?
– Nej, men jag såg en ung flicka, hon hade en drottnings gång.´


Det är en njutning att läsa – och så får man lära sig en massa om Irland genom tusentals år –
fram till 1968
Jag har hittills läst 80/200 sidor