När Jens Lapidus´ andra bok
Aldrig fucka upp recenserades tänkte jag att det var dags att läsa hans första
Snabba cash (som ett led i HIP: den kan nu köpas som pocket!) .
Jag hade glömt uppståndelsen vid publiceringen 2006, men upptäckte när jag rensade skrivbordet att jag tydligen sparat recensionen i SvD
från den 26 juli 2006:

Jurist kom kokainet på spåren — Jens Lapidus balanserar medvetet mellan fiktion och verklighet. Historien rör sig i Stockholm, i en värld av brottslighet, juggemaffia, Österåker, kriminell heder, gym, mc-gäng, chilenska knarklangare, lyxliv på överklassgods, snortande rats och wannabes i kändisträsket kring Stureplan. —
En bok att TUGGA!
Den har tagit en vecka att läsa. Det är en på många sätt BRA bok – även om jag har svårt att ”knyta an” till personerna. JL beskriver mycket skickligt och trovärdigt en för de flesta ”svennar” totalt främmande värld.
Han gör det genom att återberätta tre involverade personers berättelser, deras kommentarer till ett så småningom delat projekt. Man får inledningsvis en initierad skildring av deras tillvaro – skildrat på deras respektive talspråk. Detta är mycket skickligt gjort – man tycker sig också under händelsernas gång se hur språkdräkten förändras….

JW en Norrlandspojke som drömmer om en bekymmersfri tillvaro lik den som Stureplansjetsetet, pappas rika pojkar, har;
Grabbarna i rummet var fina, ljusa killar. Rena drag, raka ryggar, rätt hållning. De visste de var pojkar som såg vassa ut. Pojkar med koll. De visste hur man klär sig, hur man för sig, hur man agerar lämpligt. De kunde knepen för att få uppmärksamhet. Få brudar. Få tillträde till livets goda – dygnet runt.

Mrado en trettiofemåring med serbiskt ursprung – kom till Sverige som treåring – ingår i den så kallade juggemaffian, men blir i början av romanen degraderad av bossen Radovan och ruvar på hämnd.
Gymmet: Serbhak. Anabolfixerat. Dörrvaktsfarm. Summa summarum:Radovanimpregnerat. Mrado hade hängt på Fitness Club i fyra år. Han älskade stället trots att maskinerna var ganska rassiga. Tillverkade av Nordic Gym – ett gammalt märke. Väggarna var inte helt rena. Ur Mrados perskektiv: spelade det ingen roll. De fria vikterna och klientelet var det som räknades
—
Nisch:stora killar. men inte de största tävlingsfreaken – de var inte av rätta vikret.
Nisch: killar som bryr sig om sin kropp, storlek och muskelmassa men samtidigt inser att vissa saker går före träningen. Jobb kan ha prioritet. Rätta insatserna har prioritet.. Högsta prioritet alltid Mr R.

Jorge en förortschilenare som vi möter första gången när han sitter på Österåker för kokainförsäljning:
Jorge Salinas Barrio lärde snabbt spelets regler. Numero uno sammanfattad: tjafsa aldrig. I utvecklad form kunde han den på sina fem. Säg aldrig emot. Stirra aldrig tillbaka. Sitt alltid kvar. Gola aldrig. Slutligen, ta den alltid duktigt upp i prutten – utan att gnälla. Bildligt. Livet sket på Jorge. Livet sög hästballe. Livet var tufft. Men Jorge var starkare än så, de skulle få se.

Jorge lyckas med en glamorös rymning på egen hand – men blir sviken av juggemaffian:de är rädda för att han vet för mycket…..

De har helt klart psykopatiska drag – men JL lyckas skildra dem flerdimensionellt – de har alla sina positiva, känsligare sidor. För JW och Jorge är det systrarna som vunnit deras tillgivenhet, för Mrado är dottern i ett tidigare äktenskap hans ögonsten.

Det är fascinerande att få inblick i denna värld som man vet finns – men som man känner så litet till. Någon egentlig spänning bjuder den ju ej på – eftersom man inte engagerar sig känslomässigt för figurerna – det kan ju bara gå på ett sätt.
Jag är klart intresserad av att läsa nästa bok – när den kommer i pocket….

Och lyssna på hans Sommarprogram den 27 juli!