Jag har just börjat läsa en bok som stått och väntat:
Knut Ståhlbergs memoarbok : Ett hörn av paradiset
Den är mycket medryckande – och samtidigt synnerligen intressant för oss som genomlevde samma tid. Igår läser jag så på sid 82:

Det riktiga uppvaknandet kom med kuppen i Prag. Med Sovjets stöd tog kommunisterna den 25 februari 1948 makten i Tjeckoslovakien. Demokratin krossades och Tjeckoslovakien blev en folkrepubllik. Det var inte längre möjligt att tro att världen skulle bli som vi ville, eller som vi i alla fall hade hoppats att den skulle bli. Det var det första steget in i en osäkerhet som vi skulle få lov att leva med.

Jag var inte fyllda tretton – men minns fortfarande hur jag berördes illa av min fars tysta men uppenbara obehag inför denna nyhet.

Vi har tillbringat helgen vid torpet – därav den sena publiceringen. Jag har haft god tid att reflektera:
Det är märkvärdigt hur ofta stora konflikter startat i Prag:
30-åriga kriget och
Andra världskriget
och således även ”kalla kriget”