Sedan många år lever jag i revirkonflikt med kråkor.

 Det började med att vi vid återkomsten från ett  DODR-möte i Östersund blev berövade en i triumf hemförd getost..Jag hade dukat upp så fint i trädgården, saknade bara en gaffel, gick in för att hämta och VIPS tog en kråka hela osten!  Då vi klagade för grannen, visade det sig att han på samma vis blivit berövad flera kotletter som han lagt på grillen.

 Efter detta intermezzo har jag varit mycket observant, vid även små gästabud i trädgården har jag alltid organiserat KRÅKVAKT.

Efter den gamles bortgång har situationen delvis förändrats. Nu när det bara är jag och KRÅKAN, har en viss ömsesidig respekt präglat vårt förhållande. Jag har, särskilt vintertid, observerat hur intelligent hennes beteende är. Så fort jag dukar fram bestick och porslin, sätter hon sig på Friggebodstaket, väntar sedan tills jag ätit.0ch  så fort jag går in dyker hon snabbt fram och samlar upp eventuellt kvarlämnade smulor. Detta har medfört att jag numera inte kastar ostskankar och dylikt i soporna utan lägger ut dem  – och det dröjer inte många minuter förrän de är bortförda.

SÅ

IGÅR

när jag som vanligt i dessa dagar fortsatte mitt sisyfosarbete i trädgården snubblade jag över denna stackare.

Jag försökte sjasa bort den, utan större framgång, den flyttade sig gående högst motvilligt.

Den gjorde några flaxande försök att lyfta, men kom bara upp någon decimeter…

 Följ den spännande fotsättningen.

Ögat ser konstigt ut – ungen kanske är blind?