Vi åkte vidare till Rodatorpet, det gamla soldattorpet vid Farlångens strand. Arne Wester berättade om gamla tiders vedermödor. Sedan var det dags för lunch. Det var väl att deltagarna var av förkrigskvalitet för vädret var verkligen växlande…. (Se det hotfulla molnet i bakgrunden!)
Men vi blickar framåt:
Inför det avslutande besöket i Svarta bergen berättade jag om uppkomsten av stenindustrin i Örkened vid förra sekelskiftet:
1890 skrev två markägare i Gylsboda kontrakt med Svenska Granitindustrier AB. Med Gylsboda i spetsen fanns så småningom upp mot 18 aktiva stenbrott, järnväg byggdes och arbetskraften strömmade till trakten.
.
Snart visade det sig att detta råmaterial hade en strykande åtgång. Sten exporterades ända till Argentina. Utvandringen till Amerika avstannade.
De tysta och övergivna skogarna förvandlades på bara några år till levande samhällen med tusentals nyinflyttade, hela trakten fick ett ekonomiskt uppsving.
Massinflyttningen av hundratals stenarbetare och rallare vållade också problem.En gammal bygds traditioner och kultur dukade nästan under vid mötet med främmande folks önskemål och krav.
Stora mängder sprit konsumerades. Man fick anställa en extra länsman!
Ortens döttrar förmanades strängt att inte umgås med nyinflyttade arbetare.
Kvinnorna fick ta hand om torpen medan männen arbetade i stenbrotten.
Det har gjorts jämförelsr med Guldruschen i Klondike 1896!

1909-1910 bodde Harry Martinsson med sin mamma och systrar i Gylsboda.
Harry var nu fem och ett halvt år. De köpte ett gult litet hus, som låg alldeles vid branten till ett stenbrott. Folk sade att varje gång man sprängde i stenbrottet, var det risk att huset skulle ramla ner, så huset kom att kallas ”Gula Faran”.
På bottenvåningen inredde de en servering och en affär. Familjen bodde i ett litet rum bredvid köket.

Harry M. har ju skildrat sin barndom och uppväxt i boken ”Nässlorna blomma” där man bl.a. kan läsa:

” Män i slokhattar växte ur marken. Vart barnen än gingo för att leka öppnade sig avgrundsdjupa stenbrott svartmyllrande av män med dynamit i händerna. Deras munnar voro fyllda av eder, sånger och väldiga försäkringar. De borrade in järnkäppar i berget; slog ner dem med släggor och så sköt de. Eld i berget! skrek de och klungade ihop sig i passet. Då dånade det där nere och stationssamhället gungade till. Så var det varje dag, hela dagen, överallt var förbjudet att gå. Landskapet var uppfläkt och urholkat.”