Jag har ju i denna blogg gång på gång återkommit till hur priviligierade vi var som gick i de gamla läroverken – och vi på Högre allmänt läroverk för flickor i Hälsingborg i synnerhet.

Åtskilliga lärare var lektorer, dvs disputerade och djupt kunniga i sina respektive ämnesområden. Nu i maj när jag rör mig i bokkogen slår det mig hur bevandrad jag är i denna flora.
Som lärare i biologi hade vi lektor Hervid Vallin. Han grundade elevföreningen Gea, och hjälpte till att samla in medel så att Flickis kunde bygga en sportstuga i Åvarp nedanför Söderåsen. Mycket av färdigställandet stod vi elever för. Vi cyklade ut på lördagen, målade och snickrade under hans uppsikt. (Om vi övernattade skulle ett antal mödrar närvara som ”förkläden”!)
På söndagarna kom ofta forskare från Lund med dess Botaniska sällskap dit och vi deltog i dessa excursioner.
Som man kan läsa under länken är de särskilt inriktade på mossor och lavar. Jag minns min moders förtvivlan när jag en söndag kom hem med ryggsäcken full med sten i stället för blommor att pressa. (På stenarna växte diverse rara lavar!)
De låg länge och prunkade på vår balkong….

Även under veckorna i maj hade vi sällan undervisning inomhus – vi cyklade ut till närmaste dunge och samlade växter till herbariet. Det fanns åtskilliga rara växter inom någon km:s radie.
Allt detta dök upp i mitt minne när jag såg att getramsen, Polygonum odoratum, blommade på Svedberga kulle. Jag minns hur Hervid Vallin, omgiven av sina ”fina flickor” förtjust skrockade när han berättade att den i Skåne allmänt benämndes kopattar.