cecilia n som av och till kommenterar på den här bloggen har en blog
http://cessistickar.blogspot.com/
där hon i ord och bild beskriver sitt aktuella stickande.
Min stickningspeak var på 40-talet!
Stickandet fullkomligt exploderade från 1946 och framåt när man, efter världskrigets cellull, äntligen kunde köpa ÄKTA yllegarn.
Cellull är en benämning på en av de tidigare produkterna av kortfibrig regenatfiber. Andra namn var rayon, viskos eller vistra. Ordet cellull har för många förknippats med efterkrigstiden och textilransonering.
Så t.ex kan man på denna bild från 1949 se hur jag, när jag går till fotografen, ikläder mig en egenhändigt förfärdigad mönsterstickad tröja.
Den var grå, modefärgen enligt Dior.
Dior visade upp sin första kollektion i Paris 12 februari 1947. Efter showen kommenterade den amerikanska modeskribenten Carmel Snow (från Harper’s Bazaar) till Dior: ”It’s quite a revolution, dear Christian. Your dresses have such a new look”.
Den stora stickerskan i vår familj var emellertid moster Elsa. Även hon har ett stickat plagg hos fotografen.
Till skillnad från mig, som blev ”otherwise occupied”, fortsatte hon sitt stickande till sin död 1981.
Vid senaste besöket på vårt Smålandstorp öppnade jag en byrålåda, som visade sig vara full med stickade plagg.
Jag tog fram det översta, en väst:
Ett utsökt arbete!
Se bara hur väl inpassade de små fickorna är.
Det är ett under att malen inte kommit åt!
Vid nästa besök på torpet kommer lådan att inspekteras noggrannare.
Summary: My aunt Elsa (1905-81) was a great knitter.This waistcoat I found last weekend at our cottage, was made by her.
Det är ju så roligt att sticka! Mitt projekt i vintras var att lära mig att sticka strumpor, men hundarna och katten tycker att stickorna är alldeles för intressanta…
På min tid hade ALLA flickor syslöjd, och ALLA pojkar träslöjd.
Läroplanen var TYDLIG.
I fjärde klass i folkskolan fick vi lära oss att sticka strumpor!
I mitt fall var det 1946. På den tiden var det inte bara att gå till H&M!
Ja, visst är det roligt att kunna.
Stickning är dessutom som cykling, har man en gång lärt sig, finns förmågan där för alltid, åtminstone i hjärnan, en del får ju tyvärr reumatism eller synsvaghet…
TV:n var ju inte uppfunnen, på kvällarna satt man tillsammans och lyssnade på radio, om man inte SAMTALADE eller läst högt, och stickade.
Läsa högt gjorde för övrigt handarbetslärarinnorna. Vid början av terminen fick vi flickor välja verk, sedan lästes det Gösta Berling, Flickan i frack, Markurells, Djungelboken etc
Vilket KAOS det skulle blivit om vår syfröken satte sig och läste högt på lektionerna!
Eller kanske inte. Då kanske pojkarna inte hade behövt nynna på ”popcorn” två timmar i sträck eller ge sig ut med magneten på staven i vild jakt på nålar…
Jag kan kommentera att det är mycket lättare att sticka till tv än till internet. Man måste ju hela tiden släppa för att klicka eller scrolla eller skriva när man surfar…
Och ändå sitter jag hellre vid datorn än vid tv:n och stickar.
Jo, jag hade ju syslöjd med. Vi hade varannan termin syslöjd, varannan termin träslöjd. I åttan fick vi välja fritt, och jag lämnade med glädje nålar, symaskiner och stickor bakom mig. Men aldrig att jag fick lära mig att sticka strumpor. Det fick ingen annan heller, oavsett hur länge de hade syslöjd…