Häromdagen fick jag anledning att plocka fram min förpackning av stålull. Då slog det mig – i dessa finanskrisstider – hur litet jag bidrar till BNP:
Jag har unde vårt 50-åriga äktenskap köpt 1(en) förpackning.
När den första var på upphällningen dog min mamma, så jag ärvde hennes. Den jag nu använder fann jag nyöppnad i min moster Ebbas kvarlåtenskap. Hon dog 1993.
Förpackningen räcker sannolikt min tid ut.
Jag använder stålull mest när något bränt vid på spisen. Efter införskaffande av mikrovågsugn inträffar det ju numera sällan….
Nuförtiden ser tydligen förpackningen ut så här.