Vi fortsätter att rensa i generationers hopsamlade ”saker som är bra att ha”.
Ovan ses tre locktänger. De användes för att locka håret. De lades i elden på vedspisen eller i mitt föräldrahem på gasspisen. Sedan tog man en bit tidningspapper och klämde till, tills det inte längre osade bränt. Sedan gick man loss på håret. Man kunde ondulera sig själv, men det blev bättre om man fick hjälp.
Här ett Polyfoto från troligen 1941. Jag är 6 år – det syns tydligt att man retuscherat dit framtänder… – min syster är två år. Då var det högsta mode att ha en rulle på hjässan. Vår moder har troligen ännu inte insett vilka hopplösa fall våra hårmanar är. Jag har ett tunt, mjukt, aningen självlockigt hår. Jag svettas mycket i hårbotten, så all försök att bygga en frisyr är dömda att misslyckas. Min syster har god kvalitet på hårstråna, men hennes är i gengäld spikrakt.
Iiiiih! Inte slänga bort locktänger! Spara, spara!
Ja, just.
Jag har börjat rensa ut alla block, klistermärken, gamla kuvert etc som jag sparat för klipp och klistralekar i vårt gamla Växa med läxa – skrivbord (inköpt i slutet på 60-talet och helt obefintligt på Google!) – och då fått fri en låda där nu locktänger och liknande souvenirer dväljes.