På Lottens blogg har utspunnit sig en diskussion om dammsugningsfrekvens.
Jag har där gjort ett inlägg, men vill nu här komplettera med erfarenheter som jag med ålderns rätt besitter:
Min morfar var borstbindare.
Jag citerar: Min moster hade vid sin död en sopborste som hon fick av sin far när hon gifte sig 1928. Den har jag/vi (det är mest min man som städar…) nu – används så gott som dagligen!
Den är helt överlägsen allt fabrikstillverkat man kan köpa nu.
Min mormor berättade också stolt om borstar, som han gjorde till Helsingborgs valskvarn: De malde mjöl och en roterande borste skulle sopa rent hjulen från agnar och annat stöv. Han gick miste om kontraktet ett år för att en konkurrent bjöd under.
Valskvarnen återkom emellertid nästa år:
Den andres borstar höll inte måttet, borst lossnade och hamnade i mjölet!
När dammsugaren kom, blev sopborsten inte lika oumbärlig.
Dessutom görs ju, vare sig på 40-talet eller senare i plasteran , maken till borstar.
Nu när vi inventerar på torpet hittar vi fler av morfars produkter – still going strong efter snart 100 år!
Så på köksgolvet, efter matlagning, måltider och allmänt spring ut och in i trädgården är det geschvint (moster Elsas uttryck!) att bara sopa – fram med schyffeln – et voilà!
Ock – apropos stortår – man behöver inte frukta att trassla in sig i några sladdar….
Kvalitet lönar sig! Och vad härligt med äkta hantverk.
Meeen…”geschvint” är väl allmänt förekommande som uttryck? I alla fall i min familj(med rötter i Sala, Västerås och Karlshamn).
Användbart är det i alla fall, precis som de högkvalitativa borstarna!