Långt innan stormen Gudruns härjningar hade vi märkt att vår ståtliga ek började se alltmer skabbig ut.
Så småningom tog vi del av information i pressen om:
Eksjuka
I slutet av 1980-talet kom larm om en ny skadebild på ekar i Sverige; känd som ”eksjukan” eller ”ekdöden”. Den är enligt Gunnar Isacsson ingen enhetlig sjukdom utan ett komplex av olika stressfaktorer som ekarna utsätts för. Det kan handla om kalätning, torka, stark kyla, miljöfaktorer och miljögifter i kombination med svampangrepp. Det finns massor med skadade ekar i landet, men läget har stabiliserats de senaste åren och sjukdomen har i allmänhet ett långsamt förlopp. Något hot mot ekens fortbestånd finns inte.
Och minsann:
Nog har den tagit sig!
Almsjukan bekämpas genom avverkning och bortforsling av sjuka träd. Utan avverkning smittas och dör i regel de flesta almar i omgivningen inom några år.
Kanske en ”den enes död, den andres bröd”-effekt? Bort med barren, tillbaks med löven så att säga.