Bland de impulser som Augustinus fick under sin tid som lärare i vältalighet i Milano är två de utan jämförelse viktigaste. Den ena var av rent personlig art – bekantskapen med den näst efter Augustinus märkligaste representanten för den kristna kyrkan under 300-talet, biskop Ambrosius. Den andra var av mera teoretisk art – studiet av nyplatonikernas skrifter.

Söker vi i några punkter sammanfatta vad mötet med Ambrosius betydde för Augustinus blir alltså de viktigaste följande:

1. Han lärde i honom känna en kristen personlighet, som han utan minsta förbehållande kunde se upp till. En man som stod på höjden a sin tids bildning, en fläckfri karaktär, en bjudande gestalt men på samma gång en god och mild människa, som i alla stycken levde som han lärde.

2. Ambrosius´ allegoriska bibeltolkning gav honom en ny syn på innebörden av vissa bibelord, som förut väckt anstöt hos honom och bidrog till en mera positiv inställning till bibeln och kyrkoläran.

3. Därmed skingrades också föreställningen att denna lära arbetade med ett antropomorfistiskt gudsbegrepp.

4. Den mera positiva hållningen till bibeln och de studier den ledde till förändrade också hans bild av Kristus som kom honom att för alltid ta avstånd från de manikeiska ”doketismen”

5. De impulser Augustinus fick genom Ambrosius bidrog att förändra hans uppfattning om auktoritetsproblemet. Han erkände nödvändigheten av en högsta auktoritet, och mycket syntes honom tala för att denna måste sökas i bibeln och i kyrkans lära. 

PLOTINUS

För andra gången blev en bok livsavgörande för Augustinus.

 — 

Den bok som mer än någon annan för honom skulle bli utgångspunkten för hans senare kristna filosofi, var skriven av en man som själv var motståndare till kristendomen. Det var Plotinus´ ”Enneader” eller ett urval av dem i latinsk översättning som – såsom det synes genom en tillfällighet – en dag i Milano föll i hans händer.    Det torde icke vara någon överdrift att påstå att denna bok blev hans livs största intellektuella upplevelse och att dess tankegångar (hur kritisk han än senare  på vissa punkter blev mot dem)  för all framtid satte sina prägel på hans tänkande. Det är främst genom Augustinus som nyplatonismen och bortom denna Platon kommit att utöva ett inflytande på västerlandets andliga liv, som svårligen kan överskattas.

 —

När Augustinus på nytt på allvar började fördjupa sig i de nytestamentliga skrifterna och jämförde dem med de nyplatonska filosoferna menade han sig finna både stora likheter och stora olikheter. Framför allt var det två tankar, som bildade en oöverstiglig gräns mellan Nya Testmentets och Platonikernas värld.

 – Men i nyplatonikernas skrifter fanns icke den  lära, som för A. blev den centrala i kristendomen, läran om Guds människoblivande, om mötet mellan tiden och evigheten i ett bestämt världshistoriskt ögonblick.

 – Den andra grundidén, som A. fann hos Paulus, men icke hos Plotinus, var idén om den gudomliga nåden.

Nu var det dags att bryta upp!

Augustinus ville inte konvertera med buller och bång:

Vad han nu mest längtade efter var en tid av stillhet och självrannsakan, varunder han skulle förbereda sig för dopet.

 ÷

På CASSIACIACUM

Av en förmögen god vän blir Augustinus, hans familj, främst mor och son och åtskilliga vänner erbjudna att bo på ett närliggande gods , Cassiacum . I denna lantliga idyll tillbringar han, vad man kan förstå en lycklig tid under nattliga avslappade samtal om lifvet.

Sex månader varade idyllen på Cassiacum. Augustinus förberedde sig under tiden på dopet, som skulle ske vid påskhögtiden året 387.