Jag har, ända sedan utställningen öppnade 4/7 önskat besöka
Louisianas utställning av Emil Noldes konst
Först igår blev det dags!
Så här i sista minuten (den stänger 19/9) fick jag sällskap
Vi startade, om än inte i gryningen,
så i god tid för att vara framme när de öppnar, kl 11.00
”The same procedure…”
dvs den traditionelle entrébilden!
Vi skyndade oss att bekanta oss med Noldes fantastiska målningar
(lika hänförande som JK:s sång!)
…och då har jag inte visat någon tavla med hans favorit färg
RÖTT
SEDAN
åt vi en rejäl lunch
följt av en promenad i parken
i det fantastiska septembervädret
För en gångs skull blev även jag fotograferad!
Som medlem hade jag fått mig tillsänd katalogen for den nyöppnade utställningen
Redan på färjan visade jag min medföljare albumet
MEN hon blev inte särskilt intresserad
FÖRRÄN
Vi pliktskyldigast klev in i den!
En fantastisk upplevelse
SÅ
Jag började läsa i den drygt 90-sidiga broschyren:
INDGANG
Det siges, att det var på en gåtur, grundlæggeren Knud W. Jensen første gang opdagede det særlige sted som senere skulle blive Louisiana. En efterårsdag i 1954 stødte han nærmest tilfældigt på en overbegroet have, der gemte sig bag en 100 år gammel forfalden herskabsvilla på en skrånende grund direkt ned mot Øresund. På den anden side av hegnet kunde han gå på opdagelse i ett sandt vildnis med bakker och slugter, bregnegrav, århundredgamle træer, skovse og strand, frugthave og fasaneri. Et komplet landskab foldede sig gradvist ud for hans fødder og er idag i sine grundtræk bevaret som landskabshaven rundt om Louisiana. Fortællingen rummer komponenterne til en god oprindelsemyte: den ensomme vandrer, en avgørende dag, det utrolige tilfælde, et glemt paradis. Men ud over den gode historie peger fortllingen også på et særligt træk ved museet:
Det startade med en gåtur
Vilken trevlig dag ni verkar ha haft!
Liknar den dagen Malin och jag hade en sommar för tre år sedan: http://youtu.be/zkCz818HwAw
Ja -och vi hade också tur med vädret, så att Louisianas härlighet kunde njutas till fullo!
Jag tillhör ju de lyckliga som avnjutit detta unika museums härligheter under hela dess tillvaro – från starten 1958!
Idag när jag bläddrade igenom gamla SvD hittade jag den här recensionen:
Olafur Eliasson dubbelt aktuell