Den tionde dikten är av William Shakespeare och heter

Tiden

Som våg mot strandens stenar slå

vårt livs minuter ila mot sitt slut,

i ständig ström de tränga idogt på

och maka undan dem som gå förut.

Födelsens stjärna i sim fulla sfär

till mognad hunnen når sitt krön och dör,

krokeggad skugga på dess ljuskrets tär,

och Tiden själv sin gåva grymt förstör.

Så mejar Tiden vårens blomsterfång,

i unga pannor ristar han sitt spår,

förtär det liv som spirar blott en gång, 

och intet upprätt för hans lie står.

Och ändå skall min dikt stå oböjd kvar

och vittna om hur värd dess pris du var.

Översättningen är gjord av Erik Blomberg

Originalet på engelska:

Sonnets LX: Like as the waves make towards the pebbl’d shore

Like as the waves make towards the pebbl’d shore,
So do our minutes hasten to their end;
Each changing place with that which goes before,
In sequent toil all forwards do contend.
Nativity, once in the main of light,
Crawls to maturity, wherewith being crown’d,
Crooked eclipses ’gainst his glory fight,
And Time that gave doth now his gift confound.
Time doth transfix the flourish set on youth
And delves the parallels in beauty’s brow,
Feeds on the rarities of nature’s truth,
And nothing stands but for his scythe to mow:
And yet to times in hope my verse shall stand,
Praising thy worth, despite his cruel hand.