Jag beställer böcker på nätet 3 à 4 ggr per år.
Så fort jag läser en recension för en bok som väcker mitt intresse – skriver jag upp den på en lista – som jag sedan väljer ur när det blir dags för nästa rekvisition.
I mitt HIP-projekt vill jag ju betala så litet som möjligt i porto!

Eftersom Orhan Pamuks Istanbul tog så lång tid har denna bok blivit liggande minst ett halvår : jag hade alldeles glömt bort den.

MEN när jag sedan kom i gång med läsningen gick det på en vecka!

Life Changes fast.
Life changes in the instant.
You sit down to dinner and life as you know it ends.
The question of selfpity.

Boken handlar om hur Joan Didions make sedan nästan 40 år, John Gregory Dunne, plötsligt, just som de ska sätta sig till bords för middag, avlider i en hjärtattack den 30 December 2003 .

sid 6:
It is now, as I begin to write this, the afternoon of October 4, 2004.

Sedan handlar de följande 193 sidorna (av 227) om hennes sorgearbete.

Det framgår så småningom att deras enda dotter, Ouintana, sedan 5 dygn legat medvetslös på ett New York-sjukhus:

...what had seemed a case of December flu sufficiently severe to take her to an emergency room on Christmas morning, had exploded into pneumonia and septic shock.

Boken är gastkramande spännande, och om man vet något om krisreaktioner, mästerligt uppbyggd.

Joan Didion uppfattar sig själv som rationell och kontrollerad.
I den akuta fasen uppfattas hon också så av vårdpersonalen:

Hon beskriver hur akutteamet kommer efter hennes telefonsamtal – hon får inte besked om dödsfallet förrän efter någon timme – men då hon tilldelas en “social worker” i väntrummet anar hon ju…
När han efter en stunds frånvaro dyker upp igen:

He had with him a man he introduced as “your husband´s doctor.”There was a silence. “He is dead isn´t he,” I heard myself say to the doctor. The doctor looked at the social worker. “It,s okay,” the social worker said. “She is a pretty cool customer.”

Detta omdöme upprepar hos sedan om och om igen när hon nu trekvarts år senare analyserar sina reaktioner.
Hon vägrar acceptera att maken är död!
Intellektuellt VET hon ju – men det magiska tänkandet innebär att hon hela tiden handlar som om han skall komma tillbaka.

Begravningen skjuts upp så att dottern skall kunna vara med – och det dröjer länge innan man får reda på hur det går för henne – JD rekapitulerar, älter, i stället fakta kring hjärtattacker, änkors reaktioner etc som hon finner på nätet.
sid 44:

In time of trouble, I had been trained since childhood, read, learn, work it up, go to the literature. Information was control.

Hon läser professionella beskrivningar av hur människor i shock reagerar, men känner först igen sig när hon läser ett utdrag ur en bok om Etikett från 1922: kapitlet Funerals!:

People met with circumstances of genuine affliction are not only upset, but are unbalanced physically.
No one can under such circumstances be normal. Their disturbed circulation makes then cold, their distress makes them unstrung, sleepless.

Först på sidan 83 får vi reda på hur det gick för dottern.

I told Quintana that he was dead late on the morning of January 15, 2004 in the ICU at Beth Israel North after the doctors had managed to remove the breathing tube and reduce sedation to a point at which she could gradually wake up.

I samma andetag får man så reda på att hon måste informeras ännu en gång om faderns död :
sid 89-142 handlar om hur dottern, efter faderns begravning i New York, flyger hem den 25 mars med sin make Gerry till Californien.
På väg till bilparkeringen på flygplatsen segnar hon plötsligt medvetslös ner – i vad som visar sig vara en massiv hjärnblödning. Hon svävar sedan mellan liv och död och även om hon slutet av april vaknar upp är ju oron stor om hon blir helt återställd.
Hon skrivs ut från sjukhuset i mitten av juli.

10 dagar senare har JD ett uppdrag som journalist vid Demokraternas konvent. Hon klarar det inte…
sid 176
I did not realize that there was still room for error until I was walking to the Fleet center for the opening of the convention and I found myself in tears. The first day of the Democratic convention was July 26, 2004. The day of Quintanas wedding had been July 26, 2003.

Så slutligen, sid 193-227 börjar man skönja en försoning – hon beskriver det som att hon övergår från Magical thinking till Grief .
Hon kan nu minnas perioder av intensiv lycka tillsammans.
Hon inser också att maken John nog anat att hans dagar var räknade…

För boken fick Joan Didion
The National Book Award