I går när jag cyklandes var och inhandlade en presentblomma och passerade ”krånglet”, och med ålderns rätt, hoppade av cykeln och SKRED igenom, mindes jag:

När jag 1971 köpte föräldrarna till mina pelargonier (läs om detta på blogg 17/4-07 label HIP)
var jag ju 36 år yngre. Dessutom var jag som heltidsarbetande tre-barnsmamma betydligt mer jäktad.

Jag hade två krukor i korgen (samma cykelkorg!) och en i handen.
Jag tvekade om det gick att passera cyklandes – bestämde mig för att det skulle gå…
Det skulle jag inte gjort!

Eftersom min första tanke var att rädda plantorna (i lerkrukor) fick vänster pekfinger ta emot smällen.

Det har aldrig blivit sig likt!

Men krukan den står ännu bi…

Gammalt porslin

En kung i Sachsen samlade porslin,
men samlingsvurmen blev en riktig sjuka.
Han bytte bort till kungen i Berlin
sitt garde – tänk – mot en kinesisk kruka!

Femhundra man med sabel och karbin,
som preussarn visste att förträffligt bruka,
i exercisen smidiga och mjuka,
i krig en mur, tänk, mot – en blå terrin!

Femhundra man med hårpung och med puder!
Slikt dårhusdåd allt vanvett överbjuder
från världens början – ja, så tycker ni.

Se’n bytet gjordes, har ett sekel svunnit:
femhundra tappra hjärtan brista hunnit,
den gamla krukan – hon står ännu bi.

Carl SNOILSKY