Biografin över Göran Persson erbjuder för mig inga överraskningar. När han dyker upp i rikspolitiken som skolminister 1989 har ju den gamle och jag redan åstkilliga år varit ”pensionerade som föräldrar” och kunnat lusläsa våra dagstidningar i lugn och ro. Som skolöverläkare var jag ju dessutom direkt berörd av hans kommunalisering av skolan och nedläggning av Skolöverstyrelsen…
1994 blir han finansminister – och det gjorde han ju bra…
1996 blev ju Göran Persson först partiordförande för SAP, fr.o.m 22/3 statsminister.
När Annika Ström Melin sammanfattar GP:s tio år som regeringschef konstaterar hon dels hur utomordentligt väl han fann sig tillrätta, genom politisk skicklighet genomdrev sin vilja , men även hur han genom sin ledarstil gjorde många bittra och besvikna.
Något som gjorde mig förvånad var han sociala kompetens. När han var tvungen att i samråd genomdriva ett projekt spelade han ut sin förmåga att skapa trivsel och kamratlig gemenskap:
Med centerpartiet:
”Uppgörelsen välsignades av partiledarna och på annan plats, ungefär samtidigt, inleddes samtal om ett mera ingående samarbete. Det skedde under ett antal frukostmöten på den så kallade Bonntolvan, Lantbrukarnas Riksförbunds kansli på Klara Östra Kyrkogata 12. Runt bordet satt Göran Persson, centerpartiets ekonomiske talesman Per-Ola ”Pekka” Eriksson och LRF: ordförande Bo Dockered.
Värden hade låtit duka upp prinskorv, bacon och krämig äggröra. Det fungerade tydligen utmärkt som smörjmedel. Den så kallade hundraklubben – alla tre vägde över hundra kilo – åt och hade trevligt och fann varandra och lade grunden för långtgående politisk uppgörelse.”
Med miljöpartiet:
”En gång i månaden bjöd statsministern på frukost i Sagerska huset. Stämningen var ofta bra och Göran Persson på soligt humör. Svåra förhandlingsfrågor löstes och det hände att statsministern bad miljöpartisterna att ta upp en fråga som han inte fått stöd för i sitt eget parti.”
”Göran Persson hade blick för människors styrka – men också för deras svaghet. I ena stunden kunde han ge sina medarbetare stort ansvar och stor frihet att utforma politiken, men om han upptäckte ett illa underbyggt resonemang kunde han i andra stunden desavouera dem inför andra.
Den lynniga stilen skapade en viss ängslig nervositet omkring statsministern. Det gällde att veta på vilket humör han var.”
Ja, i samband med diskussionerna kring Margaret Thatcher som uppstått i samband med den aktuella filmen om henne känner man ju igen resonemangen…