På den tiden det begav sig, 1978, tyckte vi (=den gamle och jag) att det här med Ola Ullstens tid som statsminister var en parentes i den för oss väljare röriga kampen mellan Fälldin/Palme och så småningom Boman.
Stefan Löfven * 1957
MB avslutar:
Men avgörande för bedömningen av Ullstens gärning måste vara att han faktiskt misslyckades både sakpolitiskt och samarbetsmässigt. Hans regering hade två stora sakpolitiska mål: marginalskattereformen och energipolitiken. Båda fallerade. Möjligheterna till ett närmare samarbete med socialdemokraterna var dessutom betydligt mer fjärran när han lämnade som partiledare 1983 än när han tillträdde 1978.
Förvisso var det kärnkraftsolyckan i USA som mer än någonting annat förstörde Ullstens planer både sak-och samarbetspolitiskt. Hade den inte inträffat hade Ullsten mycket väl kunnat lycka med att bilda en koalition med socialdemokraterna och bryta blockpolitiken. Harrisburg-olyckan sprängde mycket i luften som Ingvar Carlsson uttrycker det. Där hade han otur, Ullsten.
I vänten låg den tidigare beslutade folkomröstningen om kärnkraften 23 mars 1980.
I den borgerliga trepartiregeringen som dock bildades blev Ola Ullsten utrikesminister, men gjorde som sådan ingen större succé. Valet 1982 blev en katastrof för folkpartiet. 1983 avgick Ola Ullsten som partiordförande.
Enligt Mats Bergström gjorde Ola Ullsten sin sista bra insats för fp genom att verka för att Bengt Westerberg, som förordade en helt annan politisk strategi än han själv, blev hans efterträdare.
Hans sista insatser för Sverige var som ambassadör i Ottawa 1984-89, och 1989-1996 i Rom .
Nu bor han alltså i Kanada, söder om Toronto nära amerikanska gränsen med sin fransktalande kanadensiska fru Louise Beaudoin. De träffades i Spanien 1984 där hon var på FN-uppdrag och gifte sig 1989.